Bara en dryg månad efter att Anders Isaksson avlidit står det klart vilket tomrum han lämnat efter sig. Ingen kunde som han visa hur den politiska adeln inrättade sina egna förläningar.

För Isaksson var det ingen slump att utrikesminister Lennart Bodström fick en framgångsrik son i Thomas. Ingen tillfällighet att barn till S-tjänstemän, som Ants Nuders son Pär och Hans Anderssons dotter Mona, senare skulle bemanna partiets nyckelfunktioner. Ingen gåta att en studentförbundsordförande, som nyss i Laboremus, kunde ståta med efternamnet Lindgren Åsbrink – efter Anne-Marie, vid Arbetarrörelsens tankesmedja, och Erik, tidigare finansminister. Isaksson menade att aristokratin återuppfunnits, och nu reproducerade sig i den särskilda klass som sade sig vilja skapa det klasslösa samhället.

Detta är inget specifikt socialdemokratiskt. En genomlysning av borgerligheten skulle avslöja samma typ av förbindelser. Vad som var unikt med den socialdemokratiska aristokratin var att den satt vid makten under osunt lång tid. Decennium efter decennium kunde den nya adeln förnya och utvidga sina privilegier. Allt det, och mycket mer, skulle Isaksson kunnat säga om han levt i dag.

Imorgon lördag har dokumentären Ebbe – The Movie (Acne/SVT) premiär på biografen Zita. Det är en glimrande och lustfylld film om Ebbe Carlsson, gjord av två av landets främsta berättare i tv-mediet, Karin af Klintberg och Jane Magnusson. Här skildras mannen som när han var pressekreterare på justitiedepartementet hade egen nyckel till polishuset och rekvirerade radiobil hellre än att ta taxi. Mannen som var så vän med partiets mitt att han fick förtroendet att bedriva egen, hemlig mordkommission. Mannen som personifierade övergången från folkrörelse till något liknande kleptokrati.

Filmen bör ses , om inte på bio så när den kommer i tv, inte bara för det innovativa bildspråket utan också för berättelsen i sig. Men den har ett problem. I ivern att skildra alla dråpliga anekdoter missar filmen att ifrågasätta socialdemokratins roll i skapandet av Ebbe Carlsson. Flera partiföreträdare framställs snarast som offer för hans framfart, och inte som medskyldiga.

När Anders Isaksson förekommer i filmen pekar han dock ut skurken, väl beskriven i hans biografi Ebbe – mannen som blev en affär (Albert Bonniers, 2007). Det långa, snudd på obrutna, maktinnehavet.

Tänk på Anders Isaksson när ni ser filmen.