I dystopiska skildringar utspelas nästan alltid en kamp mellan individens frihet och en kontrollerande makt. Formen för denna överhet har varierat över tid. I mitten av 1900-talet, när George Orwell lät Winston Smith radera historien på Sanningsministeriet i 1984 och Ray Bradbury satte brandmannen Montag att arrangera bokbål i Fahrenheit 491, var det staten. Mot bakgrund av kommunismen var det naturligt att Anthony Burgess lät Alex och hans drogisar prata slang med sovjetryska låneord under sina våldsorgier i A clockwork orange, eller En apelsin med urverk som den mindre kända svenska titeln lyder.

Mot slutet av seklet, som när Ridley Scott i filmen Blade Runner lät Deckard filosofera om hur kortvariga Tyrell Corporations androidliv skulle tillåtas bli, i ett miljöförstört och genomkommersialiserat Los Angeles, har storföretagen getts större plats. Det tycks vara en trend som håller i sig. I höstens svenska dystopifilm, Tarik Salehs visuellt intressanta men i övrigt likgiltiga Metropia, är det schampofabrikören som hjärntvättar folket.

Givet att folk ändå tycks gilla sina hårvårdsprodukter kan man undra om denna fixering vid storföretagen inte är ett stickspår för genren. Kanske skulle man intressera sig för något annat. Ett förslag vore den goda viljans likriktande ambitioner.

I Sverige har vi en enastående liberal tryckfrihets- och yttrandefrihetslagstiftning. För att säkra vad som brukar kallas ett gott demokratiskt samtal och en god ton i pressen har man istället inrättat frivilliga organ, som från en upphöjd position bedömer vad som är missbruk av tryckfriheten.

Denna ordning leder ibland till den märkliga följden att de som har som uppgift att bevaka yttrandefriheten, om de är nitiska snarast tolkar sitt uppdrag som om det gick ut på att stävja den.

Ett sådant fall syntes häromveckan, när anrika Publicistklubbens ordförande Ulrika Knutson i en kolumn i Fokus avfärdade konstnären Lars Vilks omdebatterade verk Muhammed som rondellhund. Trots mordplanerna mot honom ansåg Knutson att Vilks inte var någon angelägen yttrandefrihetsfråga. Det är inte första gången en PK-ordförande hamnar snett. För några år sedan drev hennes företrädare – Jan Guillou – kampanj för att pressen inte skulle spekulera i kriminaljournalistiken (en modell som kanske hade omöjliggjort att ens rapportera om misstankarna om Jihad Janes planer mot Vilks).

I onsdags publicerade Aftonbladet delar ur ett utlåtande från Allmänhetens pressombudsman, Yrsa Stenius. Där framgår att hon vill fälla Expressen för att tidningen, i publiceringarna runt avslöjandet att Jan Guillou har haft betalda uppdrag av KGB, har orsakat Guillou en oförsvarlig publicitetsskada.

Både Stenius och Knutson är otvivelaktigt ärliga i det välvilliga uppsåtet att få till stånd det goda demokratiska samtalet. Men deras uttalanden leder till det motsatta. Publicister som vill utöva rätten att trycka hädiska alster får inte fullt stöd ens när de hotas till livet. Journalister som avslöjar sanningen straffas.

Den som skildrar en dystopi där en fri- och välvillig sammanslutning (varför inte ett skrå eller en kyrka?) utövar tankekontrollen skulle kunna förnya genren. Men det kanske ligger för nära.