Hur personlig får en journalist vara? Efter Sveriges Radios beslut att sätta Konflikts programledare Cecilia Uddén i karantän över USA-valet, var detta ett givet ämne när Publicistklubben i veckan höll stormöte.
Huvudpersonen själv beklagade att hon sagt sitt hjärtas mening, nämligen att svenska journalister får vara partiska i sin utrikesrapportering, men kunde samtidigt konstatera att uppståndelsen hade övergått i en ”enorm pr-kupp” både för Uddén personligen och för hennes program.

Staffan Dopping, programledare för P 1:s Studio Ett, tog inte lika lätt på sändningstillståndets krav på opartiskhet och saklighet. Och självklart har han rätt. I efterdyningarna till det för många av hans kolleger chockartade beslutet att tillfälligt tysta en av radions mest lyssnansvärda röster, behöver SR, och för all del även SVT, en debatt om de publicistiska spelreglernas närmare innebörd. Det måste till fastare gränser för både vad som är enskilda övertramp och systematisk politisk vinkling, särskilt som det
handlar om journalister som har förbundit sig att verka i allmänhetens tjänst.

Annars kan det gå som Dopping tyckte sig ha märkt i radioprogram om föräldraförsäkringen. Diskussionen om föräldrar även i framtiden själva ska få bestämma hur dagarna ska delas, alternativt om fäder ska tvingas att ta ut fler, och nästa års s-kongress alltså agera förmyndare, är en av våra ideologiskt mest infekterade inrikespolitiska frågor. Dopping sade rent ut att här upplevde han att Sveriges Radio har tagit ställning. Gissa för vilken sida?