I ett samtal med en av mina lärare från gymnasiet fick jag höra en gripande berättelse om hans föräldrars utbildning i Norrbotten under början av 1900-talet. Den klassresa som de gjorde, ibland under mycket små omständigheter, är i dag häpnadsväckande. Bristen på hjälp utifrån ställde oerhört stora krav på den enskildes självdisciplin och hårda arbete.

Jag kom att tänka på den svenske litteraturkritikern Sven Stolpe som vid ett tillfälle uttryckte att: ”Från mycket unga år begrep jag att allt av värde som skapats i västerlandet har tillkommit inte genom sänkningar, utan höjningar av kraven på en själv.” I vår samtid är det vanligt att lyfta ut individer och deras egenskaper ur den historiska berättelsen. Omständigheter och strukturer skapar människor, sägs det.

Är det kanske denna känsla av hjälplöshet och att vara helt utlämnad till skeenden bortom vår kontroll som gör att många går runt med en känsla av ångest?

I den nyutkomna boken Dygdens glädje (Atlantis, 2012) ställer författaren Johan Wennström frågan varför vi i den rikaste och friskaste av världar, med såväl materiellt som kulturellt överflöd, kan vara så olyckliga? Depression och ångest är allt vanligare. I synnerhet bland unga.

Bortom familjen, Gud och nationen står den ensamma människan. Fri att känna tyngden av hela livets möjligheter på axlarna. Med risk för att bli hopplöst självcentrerad och med till synes oändliga möjligheter. Att leva i det 21:a århundradet är enligt Wennström både lätt och oerhört svårt på samma gång. Det materiella överflödet kan bara mäta sig med den existentiella ångesten av att leva.

Finns det svar? Den franske filosofen Jean-Paul Sartre hävdade att allt har listats ut i den moderna världen, förutom hur vi ska leva. Samme Sartre förnekade även Guds existens men kunde inte förneka längtan efter det gudomliga.

Men om man likt Sartre inte kan eller önskar tro på en gud, vad göra då? Är det, som den schweiziske filosofen Alain de Botton efterlyst, en sekulär andlighet som behövs för vår tid?

Wennström landar i ett jordnära svar: dygderna och strävan efter att leva dygdigt. I detta kan jag inte annat än hålla med honom. I ett fritt och rikt samhälle faller ett stort ansvar på individen att leva ett hedervärt och gott liv, inte enbart för sin egen skull, utan även för sina medmänniskor. Mycket av svaret finns i vad vi gör mot våra medmänniskor och hur.

Kanske är det så att det i ett individualistiskt samhälle blir än viktigare än under tidigare åldrar att värna dygder som tapperhet, vishet och godhet.

Mängden nedladdade iPhone-appar löser möjligen många praktiska problem som vi inte trodde att vi hade. Men det skapar inte mening och mål med tillvaron. Vår samtids rikedom består av mycket, men inte är det botemedel på vår existentiella ångest. Kanske bör vi fundera mer på vilka dygder som vi applicerar i vårt dagliga liv och vilka ideal det är vi vill styras efter.

Adam Cwejman är ordförande för Liberala ungdomsförbundet. adam.cwejman@liberal.se