På en kulle i Umbrien ligger den lilla byn Solomeo. Där finns ett 1300-talsslott, som hyser högkvarteret för ett exklusivt modehus med samma namn som sin grundare Brunello Cucinelli.

I slutet av 1970-talet började bondsonen Cucinelli göra plagg av kashmir inte bara i naturliga färger utan också i lysande, livliga kulörer. I dag är hans företag ett kraftcentrum med över 700 anställda och 350 underleverantörer och därtill en rad kulturella institutioner som humanisten Cucinelli låtit anlägga. Produktionen sker fortsatt lokalt med mycket höga kvalitetskrav, men marknaden finns över hela världen. I våras introducerades bolaget på börsen i Milano.

Där finns även Autogrill, som är världsledande på mat till flygpassagerare, tågresenärer och bilister. Bolaget var del av ett statligt konglomerat men fick luft under vingarna när det köptes av familjen Benetton. På kort tid har man expanderat till över 40 länder och har över 60000 anställda.

Halvannan timme från Milano ligger den gamla industristaden Turin, som gjort en imponerande come back på senare tid. En framgångsfaktor av många heter Mario Barbuto och tog 2001 över som chef för domstolen i staden. Där låg över 40000 gamla civilmål och väntade, vilket fick honom att ta initiativ till ett genomgripande förnyelsearbete. Fem år gick, sedan utsåg Europadomstolen rättsväsendet i Turin till det effektivaste i Europa.

Ett familjeföretag med global försäljning, en dynamisk storkoncern, en domare med driv och förmåga: alla tre representerar la Buona Italia, Det Goda Italien, skriver förre Economistredaktören Bill Emmott i boken Good Italy, Bad Italy (Yale University Press). Det talas ofta om Italiens tudelning i ett välmående Nord och ett sunkigt Syd, men verkligheten är mer sammansatt. Dualismen är en realitet, men den har mindre att göra med geografi än med värderingar, vanor och institutioner.

La Mala Italia, Det Dåliga Italien, gör sig påmint inte minst i politiken. Särintressen och politiker använder staten för att få privilegier och pengar. Det kan handla om smörjobb till partifolk, släktingar på lönelistan i kommunen eller att värna det skråväsende som finns i många branscher och yrken.

Arbetsrätten får Sverige att framstå som Hongkong. Den är perfekt för dem som har jobb och eländig för dem som är utan.

Man gynnar de sina – eller, som Berlusconi, sig själv – men bryr sig inte om helheten. Följden är en statsskuld på 120 procent men framför allt misstro hos medborgarna. Om alla däruppe skor sig, varför inte vi? Alltför många företag lägger mer krut på att värna sin skyddade hemmamarknad än på att expandera utomlands. Andra håller lägsta möjliga profil för att inte ådra sig Skatteverkets intresse, och det behöver inte ens bottna i ohederlighet: När många fuskar blir bördan än större för dem som sköter sig.

Denna onda spiral måste brytas om Italien ska kunna ta vara på potentialen hos la Bella Italia med dess starka tillverkningsindustri och utsökta design, dugliga teknokrater, Europas största frivilligsektor och så mycket mer. Även djupt ner i den problemtyngda södern stöter Emmott på driftiga borgmästare, medborgarinitiativ mot brottslighet och entreprenörer i livsmedelsbranschen som ger honom hopp.

Bra och dåligt är inte sällan aspekter av samma sak. Familjens och nätverkens betydelse kan leda till likgiltighet för det allmänna bästa, men de ger trygghet och förankring. Misstron mot staten ledde till högt privat sparande, vilket har givit hushållen självständighet och bra buffertar.

Rapportering som bara tar hänsyn till statens svagheter och inte speglar styrkorna som finns i samhället kommer att ge en alltför mörk bild av ett land. Italiens problem ska inte underskattas, men rätt politiska beslut frigör kraft och kan snabbt göra skillnad. Det märktes under det tidiga 1990-talets kris, då det togs resoluta tag i liberaliserande riktning. Och något av detta märks även med Monti i dag. Synd bara att det ska krävas teknokrater.

Dubbelheten finns för övrigt även i det Sverige som just nu tycker sig vara bäst i den europeiska klassen.

Vi stoltserar med att ha högt förtroende för dem som styr, och det är bra att människor kan tro en regering som håller i pengarna om gott. Fast det var mindre bra med denna snälla acceptans när makthavarna byggde upp världens dyraste offentliga sektor och jämnade stadskärnor med marken.

Vi gläds åt att jämlikhetstanken står stark, och det är värdefullt med politik som vill ge alla chansen. Fast det är mindre bra med den ogina beskattningen av alla inkomster en liten bit över medel.

Vi berömmer oss om att vara mest frigjorda och moderna i världen. Fast vi är mer individualistiska i teorin än i praktiken, och moderniteten slår gärna över i historielöshet och konformism.

La Buona Svezia finns. Men låt oss inte bli blinda för att även la Mala Svezia existerar.