När regeringen tillsatte kultur­utredningen bemötte en grupp kulturpersonligheter initiativet med en alternativ process, Skuggutredningen. Där skulle kulturfolk själva få ge förslag på hur Sverige ska kunna bli ”ett världsledande kulturland”, vilket man tydligen inte kunde betro den borgerliga Alliansen med. Medialt har responsen varit stor.

Svarstiden gick ut den 1 november. I skrivande stund har Skuggutredningen publicerat 84 bidrag. Ett lågt antal, om nu situationen är så akut som vissa inlägg antyder. ”Man måste vakna upp!”, heter det i ett av dem. ”Annars kommer det inte att finnas någon kultur om några år. Det kommer inte att finnas musik.”

Att kulturen under Alliansen får en större del av budgeten än någonsin tycks ingen ha märkt.

Bland förslagsställarna finns både hög och låg – några av landets främsta kulturpersonligheter har bidragit. Förslag inriktade på scenkonst väger tungt, som en naturlig följd av att Skuggutredningen initierats av teaterfolk.

Många av bidragen är luddiga, och vill ”lyfta”, ”prioritera” eller ”synliggöra” kulturen. Några är medvetet aparta. En ”kulturarbetare” bidrar med en ”viktig kampsång”. ”Den är en fri omskrivning av Knutna Nävars version.”

Kulturen är ovärderlig, menar flera, men ”måste få kosta pengar”. För att vara en verksamhet som så många säger inte kan mätas i pengar tycks kulturen vara sällsamt kostnadskrävande.

Grovt sett kan man dock dela upp förslagen i tre kategorier: skola, arbetsmarknad och stöd.

Förslagsställarna hyser stor tilltro till utbildningssystemet. Många skyller befolkningens förmodat klena kulturintresse på att skolan sällan får besök av teatrar eller att schemat innehåller för lite undervisning i konsterna.

Tillåt mig tvivla. Skolbarn plågas med flera timmar matte i veckan. Om resonemanget vore korrekt skulle arbetsförmedlingen krylla av matematiker.

Ett annat orsakssamband framstår dock som glasklart. En dubblering av antalet teatergästspel i skolan fördubblar också antalet arbetstillfällen för de teatermänniskor som står bakom förslagen.

Arbetsmarknaden fungerar inte, säger flera, och åsyftar a-kassan, som tidigare deltidsmissbrukades i kulturen. Alliansen har ”sabbat a-kassan”, menar tex en skribent, som till vardags jobbar helt opolitiskt på DN Kultur. ”Positiv särbehandling av kultur­arbetare vad gäller A-kassa”, ­föreslår en dockteaterarbetare.

Återkommande är annars önskemålen om konstnärslön. Kostnaden för sådan kan, menar en konstnär, delvis uppvägas av att samhället då undkommer ”slöseriet att vi inte använder vår utbildning utan jobbar på lager, tvätterier, hemtjänsten, posten”.

Var fjärde förslag ser kultur­politiken som en resursfråga, och efterlyser därför ökat stöd. Så mycket vet man. Exakt hur mycket mer pengar som behövs för ”en ledande kulturnation” har man dimmigare föreställningar om. Varianter av ”dubbelt”, ”minst dubbelt” och ”dubblera” är dock återkommande önskemål.

Några vill att den statliga kulturpotten ska vara lika stor som idrottens. Efter att ha läst alla dessa förslag är jag villig att gå kulturfolket till mötes på den punkten. Å andra sidan vet jag att idrotten bara får ungefär en av kultur- och idrottsministerns ca tio miljarder.

Ganska vanlig är tron att statliga satsningar på kulturlivet betalar sig genom ökade skatteintäkter och fler jobb. En skådespelare ser därför helst en satsning på den personalintensiva filmen – ”till en början minst trehundra filmer om året.” En annan skådespelare ser samma samband. ”De pengar som man satsar kommer tillbaka. Ju mer man satsar desto mer kommer tillbaka”.

”August Strindberg har genom sin kreativitet skapat fler arbeten åt människor än flera av våra industrier såsom ASEA eller Volvo sammanlagt”, skriver en framstående kulturpersonlighet, som på fullt allvar verkar tro att Strindbergsindustrin överträffar Volvokoncernens ca 100000 anställda. Även om antagandet vore sant skulle jag påpeka att Strindberg ej uppbar statlig inkomstgaranti.

”Finansieringen av kulturen ska i första hand ske via stat, kommun och landsting”, menar en tonsättare. I ett annat förslag dras tanken till sin spets. ”[Kultur]industrin borde bli statsägd i samma bemärkelse som Televerket, Posten, Statens Järnvägar, Apoteket eller Systembolaget var en gång.”

Helt galna är nu inte alla förslag. En handfull pekar på orättvisor i skattesystem och regelverk som lagstiftaren har all anledning att se över. Men något alternativ till kulturutredningen kan man inte med bästa vilja i världen uttyda. Läsningen genererar snarast en fråga: Varför har landets kulturjournalister okritiskt lanserat Skuggutredningen?