Det finns alltid två syften med skattehöjningar: att styra mänskligt beteende och att dra in pengar till statskassan. Väl där, med pengar på fickan, kan politiker ytterligare locka medborgarna åt än det ena, än det andra hållet. Detsamma gäller för el- och energiskatter, men det har länge varit ett accepterat trick att retoriskt blanda motiven.

Oavsett politisk hemvist har motivet med höjda energiskatter alltid varit ”energihushållning”. Som datavetaren Maria Eriksson, tidigare medarbetare på denna sida, skriver i sin bok Dubbelspelet – Så höjde politikerna elpriset, skyllde på marknaden och lät dig betala (Timbro) är det signifikant att energifrågan kopplas just till hushållning. Det har alltid varit underförstått att just hushållen i högre utsträckning än industrin ska stå för de ökade skatterna och avgifterna.

Den populära uppfattningen att avregleringen av elmarknaden fullständigt har gått över styr och ruinerat svenskarna, bemöts av Eriksson med siffror och fakta. Därpå följer en osentimental genomgång av politikernas framfart.

Eriksson beskriver noggrant vad som faktiskt skett på elmarknaden och i energipolitiken de senaste fyra decennierna. Det är inte bara Juholt som ideligen påstått att höga priser skylles avreglering och marknadskrafter. Men påståendet kommer på skam när Eriksson visar hur själva elpriset har utvecklats i jämförelse med skatter och avgifter. Att skatterna i dag är 120 gånger högre än 1970 är talande och diagrammet intill visar detta.

Dessutom har elcertifikaten kraftigt fördyrat elen och som elkunder betalar vi genom certifikaten för att förnyelsebar energi ska tillverkas. Maria Eriksson beskriver att ’’elcertifikaten är i praktiken en skatt på elkonsumtion som används för att subventionerna förnyelsebar elproduktion”.

Om såväl certifikat och utsläppsrätter som skatt och moms läggs utanför själva elkostnaden skulle hushållens elpris minska till ungefär hälften. Sådan är politiken.

Det staten i detta fall beskattar med såväl punktskatt som moms är knappast att betrakta som någon lyxkonsumtion. Det handlar exempelvis om att värma upp våra bostäder, belysa gator och torg, spola vatten i kranarna och kommunicera med annat än brevduvor. Eftersom det som kallas priselasticitet vad gäller el är låg påverkas heller inte vår konsumtion särskilt starkt av ökade kostnader. Vi behöver energi för våra dagliga liv och måste helt enkelt betala vad det kostar.

Som beskattningsbas är elförbrukningen därför perfekt för att fylla på statskassan. Den politiska viljan att höja energiskatterna har varit konstant de senaste 40 åren, det är bara bevekelsegrunderna som har varierat. Från rädslan för oljeberoende via politiska löften om kärnkraftsavveckling till dagens klimatpolitik.

Kombinationen av fakta och politisk analys gör Maria Erikssons bok särskilt värdefull. Ett nytt förhållningssätt är behövligt i både energidebatten och energipolitiken. Är det verkligen optimalt att samtliga politiska aktörer är över ens om premisserna för debatten och principiellt överens om skatteökningar som universallösning?