Religiösa samfund gör i skiftande grad maktanspråk, agerar för att sprida sina värderingar och kontrollera sina medlemmars liv. De bör därför granskas och kritiseras av utomstående och journalister. Något annat är ett demokratiskt svaghetstecken.
Tyvärr präglas kritiken av fördomar, okunskap, irrationalitet och – sorry – dumhet. Nyss hörde jag en inspelning från en debatt mellan en katolsk präst och den framlidne Christopher Hitchens. Den senare frågade prästen, ”Tror du att Jesus är Guds son?” Prästen: ”Ja. ”Hitchens: ”Du tror verkligen det?” Prästen: ”Ja, det gör jag.” Hitchens: Du menar på fullaste allvar att han skulle vara son till Gud!?”
Den ibland briljante Hitchens var så övertygad om sin tankes förträfflighet, att han trodde att den skulle slå rot hos den som tänker tvärtom, om bara han lyckades få till intonationen. Om intelligens är att förmå betrakta världen ur olika perspektiv, då var Hitchens uppenbart seriöst dum när det handlade om religion – och många religionskritiker med honom.
Ett annat problem är att kritiken ofta utgår från att religiösa människor är obildade och dumma eller att de – med ett argument från Freud – kompenserar för psykologisk skada (ångest, otrygghet, dödsrädsla).
Man kan peka på historiens religiösa figurer inom vetenskap och filosofi; man kan vädja till vanlig vardagserfarenhet; man kan lyfta fram den forskning som finns – allt säger att dumhet och psykiska besvär inte är vanligare bland religiösa än bland icke-troende (en del forskning tyder på motsatsen för psykisk ohälsa). Men det kvittar. Det går inte att tränga in i huvudet på dem som lever under föreställningen att världen är på väg mot större rationalitet och upplysning, och att religiösa människor är farthinder. De är för fördomsfulla.
Och så har vi kritik som utgår från att religionen är en dålig sak – ett klassiskt, antiintellektuellt förhållningssätt. ”Hur många människor har inte dött i religionens namn?” är en vanlig indignationsfråga (som om religion skulle vara en särskilt vanlig orsak till krig). På varje sådan fråga är svaret ”för många”, men det är framför allt sant att oerhört många levat goda liv tack vare religion. Exempelvis är det en konventionell tanke inom idéhistorien att religioner haft avgörande betydelse för framväxten av vetenskapen och mänskliga rättigheter.
Avslutningsvis är det ett problem att religionskritiken inriktar sig nästan uteslutande på skandaler och avvikelser, när religionens största avtryck görs av människor som lunkar på i vardagen. Hur skulle det se ut om vi bedömde demokratin med röstfusk som måttstock? Just sådan är ofta religionskritikerns blick.
Problemet är att religionen granskas från utsidan av oförstående personer med negativ inställning. För varje annat granskningsområde efterfrågas de motsatta egenskaperna, men talar man om religion utifrån insikt och sympati, då förväntas man inte kunna vara kritisk. Se där, ytterligare en omotiverad fördom som strider mot den historiska erfarenheten.
Roland Poirier Martinsson är författare och filosof, bosatt i Austin, Texas. rolandpm@gmail.com
