Centern, Folkpartiet och KD har fått rejält med träning i den krävande konsten att ta motgångar i opinionen med fattning. De flesta ledande företrädare darrar numera inte på rösten när de ska säga att ”det går alltid upp och ned i politiken” eller att ”den enda mätning som räknas sker på valdagen”. Fast nyligen stötte jag på en undersökning som måste få den glåmigaste februari-Sifo att te sig som rena lottovinsten även för en garvad partisekreterare. Den sänder ett skalv genom Mittens rike.
”Vilket parti anser du är tydligast i svensk politik i dag?” I början av maj ställde undersökningsföretaget Novus frågan till ett representativt urval ur allmänheten, och svaren blev ytterst intressanta.
Partiernas resultat sönderfaller i tre kategorier.
Moderaterna står i fullständig särklass. De får 39 procent i mätningen, vilket är mer än vad alla de andra partierna får tillsammans.
Efter M kommer ingenting och ingenting och ingenting, och sedan en kvartett med Sverigedemokraterna (9 procent) i spetsen. SD följs tätt av Socialdemokraterna (8), som i sin tur skuggas av Miljöpartiet (6) och Vänsterpartiet (5).
Sist i fältet återfinns de tre små allianspartierna. Två procent av svenska folket tycker att FP är tydligast. Centern och KD får en procent vardera. Partierna når alltså inte ens sammanlagt upp i Vänsterpartiets tal. Mindre än var sjätte C-väljare och var femte KD-väljare tycker att partiet som man just röstat på är tydligast.
Frågeställningen är förstås öppen för tolkning och de svarande kan ha resonerat på olika sätt. En del kan ha uppfattat frågan bokstavligt som ”vilket parti har den tydligaste profilen?”Andra svar kan spegla vilket parti som är vad marknadsförarna kallar top of mind: det parti som man först kommer att tänka på när man bli ombedd att tänka på partier. Och inget säger att man måste gilla partiet som man tycker är tydligast.
Men den mittenpartist som rusar mot sådana nödutgångar lurar i slutänden bara sig själv. Man kan vrida och vända på betydelserna, men svaren ger utan tvivel ett meningsfullt besked om hur relevanta partierna upplevs vara.
M får ett enastående styrkebesked. I kraft av att vara statsministerpartiet som håller i taktpinnen i en alliansregering, att vara finansministerpartiet som lägger ut kursen i den ekonomiska politiken och att ha ett rekordstarkt stöd i opinionen, har man blivit kyrkan mitt i byn: den politiska kraft som alla andra måste förhålla sig till.
Socialdemokratin är tills vidare detroniserad. Man må matcha Moderaterna i väljarstöd, men på övriga punkter står man sig slätt. Stats- och finansministerkandidaterna väger för lätt. Man saknar trovärdigt regeringsalternativ, och den politiska kursen är ett enda frågetecken. S har lång väg att gå innan man kan ta taktpinnen igen.
Det är lite förvånande att SD och MP inte når högre nivåer. De har engagerade anhängare och ilskna fiender och starka drag av enfrågeparti. Men uppenbarligen blir man inte tydligast genom att vara entydigast; det behövs både intensitet och bredd för att många väljare ska tycka att man är relevant.
Och som sagt, varningsklockorna ringer så det dånar för de tre små borgerliga partierna. Trots att FP är starkt identifierat med ett så viktigt område som skolan får man ett väldigt svagt resultat, och det ser ännu värre ut för C och KD. Mätningen säger inte att de tre partierna är dömda till undergång – även ljumma väljares röster räknas – men den sänder en stark signal om att de inte är med och definierar debatten och att nyfikenheten på dem är liten. Idé- och värderingsmässigt har de mycket värdefullt att ge, men de når inte fram till nya människor.
De små allianspartierna har blivit gravitationssvaga drabanter kring Moderaternas jätteplanet. De bidrar just nu föga till allianssystemets dragningskraft, vilket är djupt problematiskt för en konstellation som behöver dra väljare över blockgränsen. Om trenden fortsätter lär banden inom Alliansen försvagas och Moderaterna börja spana allt mer intresserat mot MP.
Det finns ingen mirakelkur att skriva ut. Men det första som måste hända är att partiledningarna ser utmaningarna i vitögat och bestämmer sig för att antingen ta itu med läget på allvar eller ställa sina platser till förfogande. Fromma förhoppningar förslår inte långt.
Att som KD retirera in i snällism och förmynderi efter att ha prövat vingarna som frihetsparti – att pröva tålamodets gränser istället för politikens – bidrar bara till ännu större vaghet. Centerns nya partisekreterare Michael Arthursson konstaterar däremot att problemet varken ligger hos väljarna eller M, utan i att C inte har varit tillräckligt relevant. Det lägger i alla fall en grund för att röra sig framåt. Men vägen är lång och tiden kort.
PJ Anders Linder är politisk chefredaktör i SvD. pj.anders.linder@svd.se
