”De kan väl inte tro att en författare kan skriva mot sin egen övertygelse, i strid med sitt samvete? Skriva sämre än han förmår, för pengar?

Vem har sagt det?

Förmodligen skulle vi svenskar gissa på August Strindberg. Vem annars?

Alla som såg SVT:s juldrama August, kommer säkert ihåg att han sa något liknande när han fick sparken från DN (dementerat i DN Kultur 3/1 2008). Han vägrade skriva det chefredaktören ville att han skulle skriva. Då tog han hellre vilket jobb som helst för att försörja sig.

Den sortens människor är ”döingar som vi inte kan besegra”, enligt speakerrösten i SVT-dokumentären Strindberg – död eller levande.

Om August hade levat idag, anar vi att han aldrig skulle ha tagit emot pengar från Kulturrådet för att skriva genus- eller mångkulturpjäser.

Rätt svar: Doris Lessing

Jag fick Vandra i skugga, del 2 av Lessings självbiografi, i julklapp. Där beskriver hon livet i Londons kulturradikala skymningsland efter 1949.

Citatet är hämtat ur berättelsen om hur hon, den fattiga författaren, erbjöds en massa pengar ”av en otäck liten karl” på en populär tidning för att skriva artiklar med ståndpunkter som hon ogillade.

Få svenska kulturskribenter hade denna Lessingbok i sina önskelistor före jul. Jag förstår varför.

Det är en obehaglig bok att läsa för kultureliten i en parlamentarisk enpartistat vars främste författare och sanningssägare dog 1912. Lessing gör det jobb de borde göra. Hon är Strindbergs andliga och litterära arvtagare; ett samtidens lackmuspapper, som tar vid där hans varningar slutade.

I vår saknad efter August är nobelpristagaren Doris en hoppets ficklampa, tänd av Svenska akademien (August fick som bekant inte Nobelpriset).

Ständige sekreterarens fru, modiga litteratur- professorn Ebba Witt-Brattström, beskriver stolt hur ”Lessing svär i feministkyrkan” (DN 8/12)–precis som Strindberg gjorde för 100 år sedan.

Ingen av dem tror på den könlösa genusmänni-skan; Lessing tror att män och kvinnor är ”medfött jämlika” men samtidigt ”fysiskt, psykologiskt och intellektuellt” olika.

Den ensamstående mamman Lessing ser inte kvinnor som offer och tar avstånd från bidrags- kulturen. Hon skulle aldrig ha ”nedlåtit” sig att ta emot bidrag. Det var ”en fråga om stolthet”. Skulle den ensamstående pappan Strindberg ha tagit emot bostadsbidrag?

Men det är ex-kommunisten Lessing som hårdast kritiserar sin samtids förvillelser.

De ungas dragning mot kommunism/socialism liknar hon vid en ”fördröjd och förhalad kollektiv pubertet”. Sitt eget inträde i kommunistpartiet är ”den mest neurotiska handlingen i mitt liv”. Hon berättar hur hon som representant för partiets för-fattargrupp (”en sophög av förspilld talang ”, enligt en författarkollega) fick i uppdrag att tala om ”partilinjen ifråga om litteraturen”. Förslag hade väckts om att författaren Graham Greene skulle avfärdas som reaktionär. Lessing beundrade Greene och hade svårt att genomföra talet. Hon började stamma.

Precis som Strindberg använder hon sitt liv och sina känslor för att beskriva ett sjukt samhälle.

Läs Doris och känn hur August lever.