Kolumn | I händerna på systemet

Medan han väntade på beslutet höll han mycket av vad han varit med om inom sig. När han fick veta att han fick stanna kom mardrömmarna med full kraft. Plötsligt,
i en bil tillsammans med mig och en annan person, sade Hamid, utan förvarning: ”Jag har sett 56 människor mördas framför mina ögon”.

Med låg men stadig röst berättade Hamid sedan om hur han och andra på ministeriet i hemlandet där han arbetade, regelbundet hämtades till polisstationen för att bevittna tortyr och utdraget, plågsamt
dödande av människor som gjort något som misshagade landets ledare. ”I förebyggande syfte”, sade Hamid, ”och vi fick inte blunda. De stack ut ögon, de dränkte människor och de använde andra fasansfulla sätt att tortera och döda. Vi visste att det när som helst kunde bli vår tur.” Han berättade om hur han hämtades av säkerhetspolisen och slängdes i en mörk cell, så liten att han varken kunde stå eller ligga rak. När dörren låstes om honom upptäckte han att cellen var full av krälande ormar.

Hamid hade en viktig post på kulturministeriet i en av jordens hårdaste och mest kontrollerade stater. Han kontrollerade bland annat vad som fördes in
i landet. När han begick det stora misstaget att släppa in ett litet antal biblar (färre än tio) för privat bruk och det blev känt, förändrades hans liv från en dag till nästa. Han började kallas ”Hamid den kristne” och blev fritt villebråd för alla. När någon målade kors på hans dörr för att märka ut var han bodde förstod han att hans liv var i fara. Han lyckades fly.
Nu satt han i en bil i mellersta Sverige och lät oss få en glimt av den skräck och det helvete som han genomlevt.
I sin nya bostad, plågad av mardrömmar och skräck för agenter från hemlandet och utan att få någon som helst psykiatrisk hjälp, försökte han klara
sina studier i svenska och, på ytan, smälta in.
En dag ringde han och berättade om en integrationsinsats som Sverige bjudit på. Han och ett femtontal andra män från Mellanöstern hade varit med om en ”introduktionstimme” (obligatorisk) som han fann både märklig och kränkande. En bestämd kvinna från ett kvinnohus uppenbarade sig och tog över helt. Männen fattade ingenting. De blev tillsagda att hålla tyst, inte ställa frågor, bara lyssna på kvinnans viktiga budskap.

Kvinnohuskvinnans insats gick ut på att domptera mer än integrera. ”I Sverige slår vi inte våra fruar. Ni får inte slå era fruar. Det är absolut förbjudet att slå sina fruar”, informerade hon myndigt. Varje försök från männens sida att ställa frågor slogs ner av domptösen: ”Här slår vi inte våra fruar, det ska ni känna till. Det är förbjudet”.
Hamid undrade: ”Varför var det bara muslimska män där? Varför fick vi inte säga ett enda ord utan att bli tystade och förolämpade av den här kvinnan? Varför tror hon att vi ska slå våra fruar?”. Och, efter en stunds tystnad: ”Och jag som ju inte ens har en fru...”
I Sverige levde han först som asylsökande i ett
vakuum i några år och blev sedan reducerad till en underutvecklad, förment varande eller blivande hustrumisshandlare. Och så undrar vi varför ”integration” inte uppstår...