Den rättegång som under måndagen inleddes i Kambodja kommer inte en dag för tidigt. Nuon Chea, Khieu Samphan, Ieng Sary och Ieng Thirith tillhörde toppen inom de kommunistiska röda khmererna, som mellan 1975 och 1979 ansvarade för omkring två miljoner människors död. Nu ställs de äntligen inför rätta för sina gärningar.
I våra dagar är de röda khmerernas brutalitet väl omskriven. Den som gräver i arkiven kan dock ta del av en radikalt annorlunda bild. FNL-grupperna, en av 68-vågens centrala vänsterrörelser, valde då det begav sig att beskriva det som skedde i Kambodja som en positiv nystart för landet.
”Vilken spännande och stimulerande tid har vi ändå inte framför oss! Att vara med och stödja vietnameser och kambodjaner när de bygger upp ett helt nytt samhälle och ett helt nytt liv.” Om den då tömda kambodjanska huvudstaden Phnom Penh konstaterades att ”sophögarna bränts”, och ”staden tvättats fri från imperialismens ’kultur’ [...]” (Vietnambulletinen, nr 6 1975).
Trots stödet till de röda khmererna skildras den svenska FNL-rörelsen ibland genom ett slags nostalgiskt skimmer. Före detta aktivister och frontpersoner ställs sällan till svars. Den kanske mest kända vännen av de röda khmererna, Jan Myrdal, har genom åren vägrat att ta avstånd. I en artikel i Aftonbladet (28/3 2006) refererade Myrdal till en av de åtalade i Kambodja, Ieng Thirith, som sin ”vän”.
Ändå tycker kända svenskar att Jan Myrdal är en oproblematisk figur. Historikern Mattias Gardell accepterade år 2009 stolt det ”Leninpris” som instiftats i Myrdals namn. Året därpå gjorde regissören Roy Andersson samma sak; han var ”djupt hedrad”. I år gick priset till dokumentärfilmaren Maj Wechselmann. De har alla haft chansen att tacka nej och ta avstånd både från Jan Myrdal och från priset i sig, men tackat och tagit emot.
Det är svårt att inte se allt detta i ett vidare svenskt perspektiv. Kommunismens illdåd och dess medlöpare bedöms annorlunda än nazismens. Detta trots att båda ideologierna är totalitära och har skördat miljontals människoliv.
Att attityden även finns hos såväl akademiker som gymnasielärare bekräftas av en ny studie av Valter Lundell vid Lunds universitet (Den goda tanken och den onda erfarenheten). Genom omfattande intervjuer har Lundell dragit slutsatsen att det i vissa akademiska sammanhang fortfarande är känsligt att tala om en ideologisk förklaring till kommunismens massmord.
Forum för levande historia visade i en undersökning 2008 att gymnasielärares kunskap om Sovjetunionens Gulagläger är undermåliga. Att vissa lärare inte kan eller vill förklara ideologins betydelse är därför kanske inte konstigt, men likväl absurt.
Sant är att många andra faktorer än ideologiska har spelat in där kommunismen härjat. Samtidigt är förtrycket ingen slump. Jämlikhetsidealen och utopin anses så frälsande att medlen kan ursäktas. Vi har sett det i Kambodja såväl som i Kina och Sovjetunionen. Vi ser det än idag i Nordkorea. Den som inte erkänner det riskerar att sälla sig till medlöparnas skara, och blunda för kommunismens terror.
