”Varje månad självdör minst ett dansband här i Sverige, och köerna utanför Musikerförbundets arbetslöshetskassa blir längre och längre”, säger nyhetsuppläsaren med bekymrad min. Det är måndagen den 17 maj 1979, och SVT:s Rapport berättar om diskotekshotet. ”Diskoteksmusiken på grammofon håller på att konkurrera ihjäl dansorkestrarna. Men nu vill Musikerförbundet rädda den levande musiken genom att kräva en särskild diskoavgift – och spritstopp för de restauranger som går över från levande musik till disko.”

Man trodde, på fullt allvar, att diskoteken skulle bli musikens död. Det var varken första eller sista gången man ansåg att tekniska landvinningar var hot att bekämpa.

I uppsatsen Kampen mot musikmekaniseringen och makten över högtalarna, som snart publiceras av Statens ljud- och bildarkiv, placerar Rasmus Fleischer, doktorand i historia, in Musikerförbundets attack mot diskoteken i sitt historiska sammanhang.

När ljudfilmen kom, och alltså konkurrerade ut de musiker som ackompanjerade stumfilm på landets biografer, rasade man i facktidningen Musikern. ”Lika väl som en naturskyddslag var ofrånkomlig” krävdes en ”musikerskyddslag” för att hindra ”den katastrof som hotar från den mekaniska musiken”.

Elektriska orglar, som gav en enda organist möjlighet att låta lika mycket som en hel orkester, var inte heller bra. 1939 rapporterade Musikern att det amerikanska musikerfacket lyckats belägga Hammondorglar med särskilda utövningstillstånd.

Utbredningen av grammofoner, bandspelare, radioapparater och jukeboxar ansågs underminera musikeryrkets själva existens. Man ville ha avgifter på högtalarmusik, satta så höga att efterfrågan på levande musik skulle stiga.

Den här synen fortlevde ända in i modern tid. I mitten av 80-talet, när man så sakteliga börjat acceptera att diskoteken var här för att stanna, riktades kampen mot de elektroniska musikinstrument man trodde skulle göra musikernas arbete överflödigt. En ”straffskatt på synthesizers” önskades, som skulle kunna omfördelas till ”stöd för större orkestrar”.

Skulle en tonåring idag, uppvuxen med Garageband, Fruity Loops och alla andra programvaror som gett varje laptop-ägare en chans att skapa egen musik, och som ser stjärnorna tändas i realtid på MySpace, kunna begripa hur man tänkte? Mer än väntat, troligen.

Idag är det kanske inte facket som skriker högst, men nog känns den övriga nöjesbranschens skräck inför fildelningen igen? Det föreslås bredbandsavgifter för att kompensera de musiker vars verk man antar olovligen spelas i iPoddarna. Man tar till drakoniska åtgärder mot dem som sprider film och musik utan tillstånd.

Det finns tydliga paralleller, men också en avgörande skillnad. Idag slåss upphovsrättsinnehavare för att de ingångna frivilliga avtalen mellan producent och konsument ska respekteras, till skillnad från förr, då man snarare försökte förhindra utvecklingen i sig. Men dagens kamp tar sig ändå obehagliga uttryck.

I förra veckan dömdes en man i Linköpings tingsrätt villkorligt till fängelse för att ha spridit upphovsrättsligt skyddat material över internet. Det kan bli ett intressant prejudikat. Om fängelse finns med i straffskalan för fildelning betyder det att de miljontals svenskar som anammat den nya tekniken och gjort sig skyldiga till liknande förseelser kan bli föremål för husrannsakan.

Frågan är om dessa metoder är rimliga. En sak är säker. Folk kommer inte att sluta använda musik på internet. Precis som de inte slutade gå på disko.