Sverige är en fri demokrati men ändå inte fritt från förtryck. I sin färska årsrapport för 2011 konstaterar Säpo att politiskt motiverad spionverksamhet alltjämt pågår i landet. Det handlar om ett drygt tjugotal diktaturer som med hjälp av sina ambassader och andra beskickningar försöker komma åt opposition mot regimen i hemländerna. De gör det genom att spionera på och rikta hot mot flyktinggrupper i Sverige. Man skulle kunna säga att de för en kamp mot våra grundlagsfästa demokratiska rättigheter. Det hela möjliggörs av den diplomatiska immunitetens skydd, i kombination med en uråldrig svensk spionlagstiftning.

En av de värsta förbrytarna är Syrien. Många av de anmälningar som Säpo har fått in under året har kommit i svallet av upproret i landet. I P1-programmet Tendens utmärkta reportageserie om flyktingspionage intervjuades den syriske aktivisten Yasir ( 28/5). Hans vittnesmål är ett typexempel på hur spionaget kan gå till. Han och andra aktivister får sina personuppgifter publicerade på internet i hotfull ton. Uppgifterna ackompanjeras av detaljerade beskrivningar över hur man enklast tar sig hem till dem via SL-buss. Yasir känner inte en enda syrisk aktivist i Sverige som inte blivit hotad.

Det allra vanligaste är att släktingar i hemlandet används som påtryckningsmedel. I samma reportage intervjuas Wilhelm Unge, chef för kontraspionaget hos Säpo, som förklarar hur aktivisters släktingar misshandlas och blir av med sina arbeten i hemländerna. Detta för att skrämma aktivisterna i Sverige till tystnad.

Och i dag står Sverige ofta maktlöst. ”Får man korn på verksamheten kan man inte göra så mycket mer än att utvisa personen ur landet”, konstaterar Unge i intervjun. De skyldiga skyddas ofta av diplomatisk immunitet. Spionerna behöver knappast ta sig in hemligt i landet på filmiskt manér. I stället passerar de enkelt passkontrollen på Arlanda.

Den diplomatiska immuniteten är svår att röra, men det innebär inte att problemet är omöjligt att komma åt. Riksdagsledamoten Martin Andreasson (FP) är en av de politiker som engagerat sig allra mest i frågan. Han konstaterar att den lagstiftning som finns har 60 år på nacken. Då skedde inte spionverksamhet med de elektroniska medel som finns i dag.

Lagtexten gör också brott svåra att bevisa, då de måste ske hemligt och systematiskt. Men hur kan man bevisa att till exempel en person som fotograferar demonstrationsdeltagare i syfte att hjälpa en ambassad att identifiera oppositionella aktivister och skrämma dem till tystnad begår en systematisk och hemlig handling? Därtill är straffen som riskeras nästan löjeväckande i relation till brottets allvar. Om verksamheten inte bedöms som grov ger brottet böter eller fängelse i högst ett år.

En utredning finns tillsatt i frågan. Den måste föreslå konkreta lagändringar för att möjliggöra för säkerhetspolisen att skydda svensk demokrati från utländska ambassaders spionangrepp. Diktaturernas repressionsapparat får aldrig tillåtas söka skydd under diplomatpass.