I helgen hölls en årligt återkommande stor eritreansk festival i Stockholm. På ytan kan arrangemanget verka trevligt, med en blandning av mat, musik och politik. Men det hela sker med en tydligt genomlysande sympati för den eritreanska diktaturen, samma regim som håller svensk-eritreanske Dawit Isaak fängslad.

I fredags höll man ett seminarium med Yemane Ghebreab, politisk chef för diktaturens statsbärande parti. Ghebreab är också terrorstämplad av USA för sina band till al-Shabaabgerillan.

Dessutom är det både allvarligt och en smula förvånande att svenska försvarsmakten gör reklam för ”förberedande militär utbildning” via en banner på festivalhemsidan alenalki.com.

Men den eritreanska statens förtryck är närvarande i Sverige på mer obehagliga vis än festivalens. Genom utpressning driver regimen – såväl i Sverige som i andra länder – in en ”skatt” om 2 procent av nettoårsinkomsten från landsmän i exil (inklusive dem med andra medborgarskap). Alla vet vad den som vägrar att betala kan råka ut för. Släktingar i hemlandet riskerar att bli av med jobb och studieplatser, och betalningsvägrare som vill åka tillbaka till Eritrea på besök riskerar att nekas visum eller fängslas på plats. Enligt uträkningar gjorda i FN-regi tros exilskatten vara en av den eritreanska regimens viktigaste inkomstkällor. Även de eritreaner som flytt Eritrea på grund av politiskt förtryck tvingas alltså finansiera den regim som drivit dem på flykt.

Egentligen finns ingenting som skiljer detta från regelrätt maffiaverksamhet. Förra året polisanmäldes ambassaden av en grupp modiga exileritreaner, och internationella åklagarkammaren driver just nu en förundersökning.

Det är märkligt att inte rättsväsendet agerade innan, på eget bevåg. Utpressningsbrott faller ju under allmänt åtal. Många av utpressarna skyddas förvisso av diplomatisk immunitet, men de kan ändå utvisas om de tros ha begått brott i Sverige.

UD känner till skatteindrivningen. Man vet också att det finns vägar att gå för att åtminstone försöka begränsa den. Genom att exempelvis belägga ambassaden med reseförbud utanför ett visst geografiskt område i Stockholm kan diplomater åtminstone hindras från att framföra direkta hot. Ett sådant reseförbud införde Storbritannien mot eritreanska diplomater förra året, efter att fyra britter fängslats i Eritrea.

Samma åtgärd borde övervägas av UD. Dessutom skulle polisen kunna upprätta en telefonlinje dit exileritreaner kan vända sig för att rapportera utpressningshot och vilka som ligger bakom. I de fall då man kan identifiera gärningsmännen och de är diplomater bör de utvisas.

I en rättsstat kan inte lagbrott tillåtas pågå med myndigheternas goda minne, och den svensk-eritreanska gruppens rätt att slippa utsättas för utpressning kan inte offras av diplomatiska skäl.

Självklart gör Dawit Isaaks situation frågan om skatteindrivningen ytterst känslig. Varje åtgärd med påverkan på Sveriges relationer med Eritrea måste därför vägas på guldvåg. Men det är ingen ursäkt att helt låta bli att agera. I synnerhet som Bildt och UD väl känner till att medlen finns.