Kommentar | Afrikanska reformer
”Jag vill bli professor i matematik”, säger den 13-åriga tanzaniska pojken ivrigt när han visar oss runt i det lilla samhället vid foten av Kilimanjaro. En annan pojke, en ung masai i den traditionella röda dräkten och spjutet vid sin sida, berättar att hela släkten samlar ihop pengar till hans skolgång samtidigt som han visar runt i manyattan, hyddan byggd av kobajs. När pengarna inte räcker får han stå över en termin. Andelen tanzanier som inte kan läsa har fallit från 44 till 23 procent sedan 1985.
Vår chaufför rattar den slitna minibussen runt hålen i vägen och talar om drömmen - att starta ett företag. Överallt växer Vodaphones mobilmaster fram. Tanzanias ekonomi växte med 6,2 procent förra året och spås inom några år köra om Kenya och bli östra Afrikas största ekonomi. Inte illa, inkomsterna i Afrika söder om Sahara i övrigt har fallit med 0,4 procent per person och år sedan 1990. Vad är det som har hänt?
Slutet på Julius Nyereres långa maktinnehav, skulle en del
säga. Nyerere sparkade ut affärsmän från väst och förstatligade multinationella dotterföretag. Han genomförde en katastrofal kollektivisering av byarna. Tretton miljoner bönder tvingades gå från sina hem. Programmet finansierades med uppemot 80 miljarder kronor i biståndspengar från flera länder med Sverige i täten. Tanzanierna tillhörde snabbt världens allra fattigaste.
Men Nyerere bäddade också för den senkomna framgången. Han förekom stridigheter bland Tanzanias 120 olika stammar med en bred satsning på utbildning och swahili som gemensamt språk. Möjligen kan också det rådiga ingripandet mot Idi Amin läggas till hans meritlista.
Nyerere odlade också fram sin efterföljare. Den tidigare lågmälde adepten Benjamin Mkapa har som president vuxit till förnyare av sällan skådat slag. Jordbrukspriserna avreglerades och matproduktionen tog fart. Växelkursen släpptes fri, inflationen har minskat till västerländska nivåer och utländska investerare uppmuntrades. Utländska prospekteringsbolag har hjälpt Tanzania
att på kort tid bli Afrikas tredje största guldproducent.
Tanzanierna skämtar om att Mkapa knappt kan titta på ett statligt företag förrän han vill privatisera det. Kackerlackorna i ölen är numera sällsynta sedan bryggerierna inte längre är statliga. Även telekom, flygbolag, vatten och el har privatiserats.
Det har blivit möjligt att äga mark. I ett Afrika där 90 procent av befolkningen inte äger den mark de bor på är det kanske det viktigaste. Hur ska man tordas investera i ett företag om man inte är säker på att man äger det? Även andra afrikanska länder som utvecklas hyfsat, som Mozambique eller Ghana, har infört tydligare äganderätt och enklare vägar att hävda sin rätt inför domstol.
Reformvågen i Tanzania berör också sjukvården. Trots alla biståndsmiljarder är den förväntade livslängden enbart 43 år och spädbarnsdödligheten är en av de högsta i världen. Nu börjar de stora statliga sjukhusen stöpas om och alternativ erbjuds inom sjukvården. Möjligen har det redan gett resultat.
När min son kom
springande med ett djupt blödande sår i en liten by långt från något sjukhus hittade vi med viss bävan vägen till en liten vårdcentral. I det av de ständiga elavbrotten flackande ljuset stirrade vi på handritade stapeldiagram som vittnade om den höga dödligheten i malaria och aids. Ändå tog det inte mer än en timme innan den lokala vårdcentralen hade sytt och försett oss med medicin. På frågan vad det kostar blev svaret: Nej, vården här är gratis, men ni får gärna donera något om ni vill.
