et brukar sägas att Kuba och Nordkorea är de enda två länderna, bortsett Sverige, som har apoteksmonopol. Det är ett pedagogiskt grepp som möjligen är överdrivet tydligt, i dessa tider när i princip varje svensk varit utomlands och sett att marknaden klarar av läkemedelsförsörjningen på ett utmärkt sätt. Fler apotek, längre öppettider, tillmötesgående personal, större sortiment och inte sällan lägre priser – allt det har medborgarna redan noterat på sina semesterresor.
Det statliga apoteksmonopolet inrättades 1970, i den historiska parentes då svenska politiker sökte en tredje väg mellan kommunism och kapitalism, och är lika främmande för Medelsvensson idag som ett statligt tv-monopol eller ett statligt telefonmonopol.
Alliansregeringen har haft som mål att korrigera detta. Tyvärr har man valt en svårbegriplig metod. Det finns dock några förklaringar. Att bara sälja Apoteket AB rakt av till högstbjudande hade förstås varit möjligt. Men då hade regeringen kanske bara skapat ett nytt monopol, fast privat. Och privata monopol är inte heller önskvärda.
Att i stället lägga ner Apoteket AB hade varit kapitalförstörelse. Man har ändå investerat under 40 års tid i rörelsen.
Lösningen har blivit krånglig. Man öppnar upp för etablering av nya företag, knoppar av merparten av de enskilda butikerna, men behåller Apoteket AB, som blir en kedja med 330 av apoteken. På så sätt, kan man tänka, skapas dels en fri marknad, och dels en svensk detaljistjätte som senare kan säljas till högstbjudande. Men man kan också, tyvärr, misstänka att regeringens mer kontrollfreakiga delar vill kunna använda Apoteket AB som normsättare för hela branschen.
Under omstruktureringen har Apoteket AB i vilket fall inte tvivlat på framtidsmöjligheterna. Företaget har försökt stärka sina positioner på den kommande marknaden, oaktat att syftet med avregleringen har varit just att Apoteket AB inte ska ha en dominerande ställning. Det kanske är begripligt. Vilket företag vill inte expandera?
Men Apoteket AB:s expansion, som i det planerade samarbetet med ICA, hindrar nyetablering och tränger ut tänkta konkurrenter. Den försvårar uppkomsten av någon marknad alls.
I fredags gav ägaren, i förlängningen staten förkroppsligad i socialminister Göran Hägglund, nya direktiv till styrelsen i Apoteket AB. I den nya instruktionen vill man begränsa expansionen.
Bolagsstyrelsen protesterade dock. ”Hela styrelsen var enig. Ingen som har integritet och som vill driva ett bolag professionellt skulle ställa upp på de här direktiven”, sade ordföranden Per Båtelsson till Läkemedelsvärlden.
Att styrelsen nu byts ut är helt och hållet riktigt. Det går inte att ha en styrelse som motarbetar ägarens intentioner. Ägarens ord gäller.
Protesterna från Socialdemokraterna om att styrelsebytet är ”ingen god hushållning med skattepengarna” klingar ihåligt. Deras egentliga ärende är ju att de helst velat bevara monopolet. När det inte har gått har de i andra hand agerat för att bevara monopolet indirekt, genom ett helt marknadsdominerande statsägt Apoteket AB.
Ett sådant monopol vill vi heller inte ha.
