Två saker bidrog: Förändringen av Moderaterna och samarbetet mellan de fyra partierna.

Den analysen av valsegern 2006 gav den avgående partisekreteraren Per Schlingmann (M) vid ett eftervalsseminarium i fredags. Båda faktorerna har förstås spelat stor roll även denna gång. Och trots att deras partier backade något verkade Schlingmanns kollegor från KD och FP trivas lika bra i Alliansen.

På den rödgröna sidan blir det däremot alltmer tydligt att partierna är ihoptvingade mer av nöd, än av lust. Valförlusten gör att det är fritt fram att lufta sitt missnöje. Det är ”möjligt att det fortsätter” var Miljöpartiets partisekreterare Agneta Börjessons kommentar om det rödgröna samarbetet. Möjligt?

Vilket kunde ses som ett svar på Ibrahim Baylans valanalys: Orsaken till att S gjorde sitt historiskt sämsta val var 1) det rödgröna samarbetet och 2) finanskrisen, i synnerhet den grekiska.

Inte ett ord om egna misstag eller behovet att utveckla den egna politiken. På en punkt medgav han att S varit svagare än M: Vi var inte tillräckligt bra på att få genomslag i medierna. Vi hade inga ministrar som kunde förklara vår politik.

Ursäkta? Eller som seminariets moderator uttryckte det: Förstod ni inte att ni var i opposition?

Det räcker uppenbarligen inte med fyra år för att den insikten ska hinna sjunka in efter tre kvarts sekel av nästan oavbrutet regerande.