För den som tvivlat på varningsropen om Vänsterpartiets kraftiga inflytande på den rödgröna utrikespolitiken torde de gångna dagarnas tv-debatter ha blivit en väckarklocka.

När Mona Sahlin blev utfrågad i SVT på bästa sändningstid i förra veckan kunde hon inte ge svar om Afghanistan, trots att uppgörelsen var klar. Hon var tvungen att vänta till den gemensamma pressträffen morgonen efter. Vänsterpartiet skulle ha sitt.

När sedan överenskommelsen presenterades visade det sig att den gick stick i stäv med hennes egen väl kända övertygelse att de svenska trupperna gör ett bra jobb och behövs tills Afghanistan kommit i ordning, och inte kan plockas hem hursomhelst. Allt hon sagt, bland annat efter sin egen resa till Afghanistan i år, blev omintetgjort. Har någon socialdemokratisk ledare blivit så näpst tidigare?

Man behöver inte ens gå till pressklippen för att jämföra med vad hon sa för bara några veckor sedan. Det syns ju att hon inte tror på vad hon säger.

Det gäller inte bara Sahlin. Det handlar om en pragmatiskt inriktad och internationellt solidarisk socialdemokrati som plötsligt står med byxorna nere.

Att se Jan Eliasson, erkänd och djupt kunnig diplomat, stå och förödmjukas i söndagens Agenda när han tvingas argumentera för en politik han uppenbarligen inte tror på själv, är plågsamt.

Stackarn har ju knappt med saken att göra. Han råkade bli utrikesminister för några år sedan när det fanns en stol ledig ett halvår, och att han är aktuell för det jobbet också i en rödgrön regering känns allt mindre sannolikt.

Att döma av hur den rödgröna utrikespolitiken har utformats hittills så är det en lika trolig lösning att ge den posten till Vänsterpartiet. Man borde sätta in V:s utrikespolitiska talesman Hans Linde i debatterna direkt, istället för att plåga Jan Eliasson.

Samarbetet med V har blivit en riktigt tung boja för Sahlin att släpa på, precis som nu även den förre finansministern Kjell-Olof Feldt konstaterar i Expressen så sent som igår. S ser ut att göra sitt sämsta riksdagsval någonsin, och forna vänner börjar smida ränker. Att hennes tidigare ministerkollega på det så kallade Superdepartementet, Björn Rosengren, sitter med i Agenda och spekulerar om en valförlust bär syn för sägen. Hans argument är samma: att S är förlorare på det rödgröna samarbetet.

Sahlin borde ha bildat en koalition med Miljöpartiet enbart, som hon först ville. Det hade gjort det enklare för henne att vinna valet, men framför allt hade det varit bättre för Sverige.

Väljarna förtjänar regeringsalternativ utan kommunister.