Det svenska musikundret

”Ursvenskt är bara barbariet. Resten av utvecklingen har kommit utifrån”, sade statsminister Fredrik Reinfeldt hösten 2006. Medborgarna tycks dock ha ett mindre komplexfyllt förhållningssätt till den egna kulturen. Komikern och språkvetaren Fredrik Lindström drar fulla hus med sina analyser av begreppet svenskhet. Att lilla Sverige är öppet för influenser hålls lika självklart som att det finns något som är svenskt.

I Stora rock’n’rollboken, Sveriges rockkungar 1955–1963 (Premium, 2007) visar Börje Lundberg på 350 rikt illustrerade sidor en närmast outsinlig ström av ursvenska imitationer av rock. Chris Lennert, Little Gerhard, Lille John, Little Gert, Rock-Boris, Rock-Ragge, Rock-Olga, Rock-Rolf, Rock-Krister, Rock-Stockis, Rock-Finn, Rock-Ola –man storknar. Som Jerry Williams noterade: ”Det var rena plankningar, men det måste börja nånstans, och det började med kopior.” Men ändå lät det så svenskt i all sin tafflighet.

Samtidigt skapades mästerverk inom jazzen. Alla som hör Lars Gullins Danny’s Dream från 1954, eller Jan Johanssons mer sönderspelade Visa från Utanmyra från 1962, identifierar omedelbart tonerna som – svenska. Där finns något specifikt, som man försökt beskriva som fäbodjazz, eller som sagts om Monica Zetterlund: ett lingonris i ett cocktailglas. Jan Brúers doktorsavhandling Guldår & krisår, svensk jazz under 1950- och 60-talen (Studier i musikvetenskap, 2007) letar efter just detta. Vad är det som är svenskt? Och hur kom det sig att vi fick ett svenskt musikunder på femtiotalet?

Danny’s dream sålde i tre tusen exemplar, tillräckligt för att Metronome skulle få igen pengarna. Vi andra fick det kanske vackraste som skrivits i Sverige. Ett musikaliskt DNA överfört från Lars till sonen Danny, 3, som faktiskt var med i Europa Films studio i Mariehäll och fick välja vilken tagning som skulle ges ut. Samma år vann Gullin utmärkelsen bästa nykomling i amerikanska DownBeat.

Brúer kartlägger bland annat Nalens betydelse för Stockholm som jazzmetropol. Utländska besökare var avundsjuka. I den stora salen fanns två scener där banden avlöste varandra, pådrivna av ägaren Topsy Lindblom som mätte pauserna med stoppur så att det aldrig skulle bli tyst. I den mindre salen – Harlem – ytterligare en. Drygt sjuhundra gäster fick plats, officiellt, och i regel var alltså 20 till 30 musiker, eller fler, engagerade per kväll. Plus matinéer på helgerna. Nalen var en sweatshop för kulturproduktion. Nalen var infrastrukturen – utan en spänn i bidrag. Under några år sammanföll allt lyckligt och skapade ett svenskt musikunder. En stor och intresserad publik, en livskraftig och nyfiken musikindustri, artister som sökte sig till samma plats och pådrivande entreprenörer.

Samtidigt var Nalen epicentrum för explosionen av mediokra imiterande rockkungar. I ett vitalt och oreglerat kulturliv blir detta resultatet. Genialitet och banalitet sida vid sida. Senare försök att odla fram bara det förstnämnda har i stället lett till varken eller. Jazzen utvecklades till oengagerande konstmusik, subventionerad till nära döden, för att i sista stund, på 90-talet, återupplivas av popindustrin.

Men det svenska då? Har man passerat den lilla gotländska byn Sanda där Gullin växte upp – inte mycket mer än en korsning och en kyrka – har man ställts inför den frågan. Vad kan man ha hört där? Folkvisor, militärorkestern och psalmer, kanske. Och definitivt en önskan att höra något mer.