För många demokrater måste primärvalskampanjen kännas mer och mer som en klassisk grekisk tragedi. De anar allt starkare en katastrof vid vägens slut, men de måste fortsätta framåt. Mot ödet kämpar gudarna förgäves; hur ska det då inte vara för en stackars kongressman eller partimedlem?

Det handlar inte om att Barack Obama och Hillary Clinton kör slut på varandra och lämnar fältet fritt för John McCain. Det handlar om att det blir alltmer uppenbart att Barack Obama måste bli demokraternas kandidat, samtidigt som allt fler börjar bli övertygade om att han är det svagare kortet.

Obama kan avgöra av egen kraft i Indiana och North Carolina idag. Vinner han bägge primärvalen blir det svårt för Clinton att hitta skäl för att inte dra sig ur, även om 60 procent av demokraterna i en färsk mätning från USA Today/Gallup säger att bägge kandidaterna bör fortsätta kampanja. Obama har ett i praktiken ointagligt försprång bland de valda delegaterna, och Clinton måste visa att hon nu har kraft och skjuts till den grad att de ovalda ”superdelegaterna” ska ändra på de valda delegaternas beslut.

Hon har skaplig medvind. Väger man samman de färskaste opinionsmätningarna leder hon klart i Indiana och har tagit in en hel del i North Carolina, där Obama intill nyligen hade ett väldigt försprång. Segern i Pennsylvania är ett trumfkort på Clintons hand, och den senaste tiden har varit hård för Obama som har fått höra sin församlingspastor leverera den ena konspirationsteoretiska absurditeten efter den andra. Hur har han kunnat vara så nära lierad med denne man?

Men hur starkt medvinden än blåser kommer Clinton inte att få majoritet bland de valda delegaterna. Ska hon klara skivan måste antingen superdelegaterna bestämma sig för att Obama inte duger, eller så måste hon gå den juridiska vägen och försöka få primärvalen i Florida och Michigan godkända trots att de redan har blivit ogiltigförklarade. Manipulation är hennes enda möjlighet.

Jag har utomordentligt svårt att tro att superdelegaterna vågar sig på något sådant. Dels måste de sätta sig över resultatet av fria val i alla USA:s delstater, dels måste de rata den första svarta kandidat som har fått chansen att på allvar tävla om Vita huset. Förklara det för amerikanska folket, den som kan. Försvara det mot republikanerna. Förankra det hos Obamas aktivister och halva demokratiska partiet!

Det måste bli Obama – men samtidigt växer tvivlet på hans vinnarförmåga. Han gick riktigt dåligt i nyckelstater som Ohio och Pennsylvania. Han testades inte i kanonviktiga Florida. Han charmar aktivister, men kan han få de ljumma att stiga upp ur sofforna? Hur många plågsamma pastorshistorier väntar? Vad vet han om utrikesfrågor? Ja, vad står han egentligen för?

Ångesten mal i magarna. Är det en förlorare man står i färd med att kröna? Ska inte ens två mandatperioder med Bush vara nog för att ge demokraterna segern? Hillary Clinton kampanjar som en furie. Ödesgudinnan ler.