Under våren har det avslöjats att Sverige under några år kommer att sakna förmågan till nationell krypterad stridsledning av Jas. Det är en riktig skandal. I alla stater utom i Sverige skulle det leda till att försvarsministern fick gå eller åtminstone tvinga någon höjdare på Högkvarteret att avgå. Så inte hos oss.
Försvarsmakten hävdar att det var ett olyckligt förbiseende. Nu ska det rättas till, men läget verkar kaotiskt.
Samma sak gäller etableringen av en gemensam stridsledningscentral baserad på det nätverksbaserade försvar som politikern sagt nej till. I en nu (delvis) frisläppt hemligstämplad analys sågas beslutsunderlaget totalt. Det brister i nyttoanalys och kostnadsberäkning. Slutsatsen är att det är bättre att satsa på befintliga anläggningar än att bygga nytt.
Det är utmärkt att försvarsutskottet i sitt betänkande över inriktningspropositionen försöker säkerställa att Högkvarteret både täpper till förmågeglappet och att en omorganisation av stridsledningen sker på säker och ekonomiskt klok grund. Mindre bra är att den borgerliga majoriteten i försvarsutskottet ställer sig bakom propositionen som helhet. Värnet om rikets säkerhet kräver en time out.
Är det rimligt att underlaget till inriktningspropositionen hastades fram på några månader? Är det klokt att beslut ska fattas på tisdag trots att Stödutredningen lämnade sitt betänkande efter att proppen var klar, att Pliktutredningen ännu inte är färdig och att regeringen aviserat en ny personalutredning. Återstår dessutom att tillsätta en luftförsvarsutredning.
Utgångspunkten för försvarspolitiken är alltför ofta besparingsstyrd och så har även varit fallet under Alliansregeringen. Ander Borg trollade bort miljarder i Almedalen 2007. Samma magi präglar den politiska utgångspunkten för inriktningspropositionen. Högkvarterets underlagsarbete hade inte att utgå från frågan vad behöver vi? utan vad räcker pengarna till?
En konsekvens är att man redan kan ana sig till ännu ett underfinansierat försvarsbeslut. Ändå är materialanslaget så knappt tilltaget att de inte blir möjligt att investera i framtidens säkerhet.
Det talas vackert om Sverige men styrkestrukturen talar ett annat språk; även post Georgien är det långt-borti-stan-doktrinen som gäller.
Mot försvarsministerns vilja framtvingade Folkpartiledaren Jan Björklund en nationell guldkant på försvaret, men räcker det? Nej, det kan bara vara början på en mer balanserad inriktning och därför leder också propositionen fel väg.
Borde vi inte först diskutera försvarets uppgift? Jag gissar att svenska folket anser att Sverige kommer först.
Att lämna pliktförsvaret till förmån för en yrkesarmé är lätt att göra men i praktiken omöjligt att göra ogjort om Sverige skulle behöva dra upp volymen. Dessutom finns risken att det blir både dyrt och dåligt – och i alla fall sämre än ett reformerat pliktsystem.
Borde inte Sverige ha en seriös säkerhetsdoktrin att stå på?
Den ensidiga säkerhetsdeklarationen – kombinerad med en bevarad militär alliansfrihet – är ett lika stabilt golv som ett sluttande plan. Den bygger på en förhoppning om att vi ska få och ge hjälp vid nödläge. Tryggare kan andra vara.
