tt av problemen med Miljöpartiet är deras dåliga miljöpolitik. Den bygger på överbud och önsketänkande och en fix idé om självspäkning som paradväg till det gröna paradiset. Om MP:s partiprogram sattes i verket skulle elpriserna skena, ekonomin sakta in och miljön ta stryk.
Ändå förblir MP märkvärdigt ogranskat. Många tycks utgå ifrån att ett parti som heter något med ”miljö” automatiskt måste ha den finaste miljöpolitiken. Under FN:s klimatmöte i Köpenhamn användes Maria Wetterstrand som oberoende expert av många medier. Bra eller dåligt förslag? Fråga MP!
Riksdagsledamoten Sofia Arkelsten (M) går till förtjänstfullt generalangrepp mot myten om MP:s störtgröna förträfflighet i sitt bidrag till antologin Med blicken mot framtiden, som presenterades i går. Sju yngre moderater tacklar varsitt område, Arkelsten tar klimat och miljö.
Det känns sorgligt om människor röstar på ett parti bara för namnets skull, skriver hon, och konstaterar att MP-linjen kan sammanfattas i de tre bokstäverna N-E-J: ”Nej till kärnkraft. Nej till utbyggd vattenkraft. Nej till investeringar i utlandet som del i klimatpolitiken och nej till att fånga in och lagra koldioxid. Nej till ny teknik och mer bioenergi från skogen.”
Att snabbavveckla kärnkraften leder till stort bortfall av elenergi som enligt MP ska ordnas med energisparande och vindkraft. Men man saknar ett trovärdigt scenario för hur sparandet ska gå till – och redan regeringens mål för hur mycket vindkraften ska byggas ut är orealistiskt högt.
Om MP-linjen blev verklighet skulle vi antingen få stänga industri eller importera kolkraftsel från kontinenten eller kärnkraftsel från Finland (ifall det finns kablar; MP gillar inte dem heller).
Sofia Arkelstens text hade mått bra av ett möte med en sträng redaktör, och hon uppehåller sig väl ensidigt vid klimatet. I själva verket kan en fråga som hotet mot havsmiljön vara väl så akut; den ligger också nära till hands för en borgerlig miljöpolitiker då problemen i så hög grad bottnar i sanslösa statssubventioner, frånvaron av äganderätter och bristen på internationellt samarbete.
Man kunde också önska sig ett resonemang om hur bevarandeintressen ska balanseras mot människors legitima önskan att driva jord- och skogsbruk i vårt land. Men att Sofia Arkelsten utmanar MP-kulten räcker långt.
