Alliansen lever gott på sina motståndares svaghet. Socialdemokraterna har fullt upp med att manövrera inför extrakongressen och lägger mycket mer krut på att förhindra att fel SSU-falang tar kommandot än på att syna regeringen och föreslå alternativ politik. Hos Vänsterpartiet får man ännu en gång konstatera att oktoberrevolutionen blivit inställd. Motgångarna för S betyder inte att väljarna strömmar till ytterkantsvänstern. I själva verket har det gått åt motsatt håll. Sedan 2002 har S tappat en fjärdedel av sitt väljarstöd – och Vänsterpartiet en tredjedel av sitt.

Efter valet har man inte sett så mycket mer av regeringen än Anders Borgs fasta grepp runt det allmännas plånbok, men just nu räcker det ganska långt. För varje ny omgång svarta rubriker om röda siffror i Grekland, Irland och Portugal får Sveriges regering nya guldstjärnor. Här råder ordning och reda i en orolig tid och det gillar väljarna.

SVT:s vallokalsundersökning visade också på starkt stöd för den ekonomiska politiken. På frågan vilket block som har bäst politik för Sveriges ekonomi svarade 32 procent av väljarna De rödgröna, medan hela 57 procent föredrog Alliansen. Den nya Timbrochefen Markus Uvell, som tidigare var vd för Demoskop, anser till och med att valet ”i praktiken vanns på en enda fråga: behovet av balans i de offentliga finanserna” ( DN Debatt 31/10).

Jag vill inte gå riktigt lika långt, men visst vilar regeringens övertag tungt på de två pelarna vänsterns förvirring och ansvarsfull hushållning. Det är en stark kombination, och läget är en skarp kontrast till hur det brukar se ut för svensk borgerlighet, fast det innebär inte att Alliansen kan luta sig tillbaka. Det är lika nödvändigt som önskvärt att man utvecklar politiken och definierar ett nytt borgerligt uppdrag.

Det finns minst tre goda skäl: Den nuvarande linjen har varit lyckosam för Moderaterna men i det långa loppet tål inte allianssamarbetet att M plockar alla poäng medan de andra partierna står och stampar eller har nära-döden-upplevelser. Socialdemokraterna lär inte utmana på allvar på ett tag, men det vore övermodigt att tro att världens mesta maktparti plötsligt ska vara uträknat för alltid. Och förr eller senare kommer en tid när väljarna tycker att statsbudgetens saldo, hur viktigt detta än är, känns alltför andefattigt som ledstjärna för hela politiken.

Alliansen har ett brett reformarbete under västen, men på sistone har budskapet smalnat av.

Årets valmanifest är betydligt försiktigare än manifestet från 2006, och innehållet kommer inte att räcka fram till 2014 ens om regeringen späder ut det som whiskysnattande tonåringar. För att ha titeln Jobbmanifestet innehåller det förvånansvärt få stora åtgärder, som främjar ökad företagsamhet och kan leda till expansion av sysselsättningen i den privata sektorn.

Går Borg för långt? Det frågar sig Viktor Munkhammar i nya DI Dimension (18/11). Att det är bra med låg statsskuld står numera klart för de flesta, men är det vettigt att sänka skulden från 35 till 21 procent av BNP på de få åren fram till 2014? Det handlar om hundratals miljarder som skulle kunna användas på delvis andra sätt av hushåll, företag och stat. Här krävs en frimodig borgerlig debatt om rätt mix av avbetalningar, skatter och utgifter.

Men allt handlar inte om pengar. Att öka respekten för enskilda människors äganderätt och förbättra småföretagarnas rättssäkerhet är två exempel på uppgifter, som är lika angelägna som överkomliga. Centrum för rättvisas beskrivningar av sin kamp mot kommunala expropriationer är läsning som inte borde behöva förekomma i ett borgerligt samhälle, och styrkeförhållandena förblir hopplöst ojämna mellan skattemyndighet och småföretag när det har uppstått oenighet om taxeringen.

Man måste betala in och ligga ute med pengar även om man överklagar. Domstolarna ändrar Skatteverkets beslut i vart fjärde överklagat mål, men många avstår från att försöka få rätt, eftersom processkostnaderna kan bli skyhöga trots att man vinner. Beviskraven i skattemål är lägre än i skattebrottsmål och Skatteverket kan driva fall vidare i förvaltningsrätterna trots att tingsrätten friat. Skatteförfarande utredningen från 2009 föreslog en del förbättringar, men förslagen har hamnat i malpåse. Gör politik av dem i stället!

Den breda borgerligheten får inte nicka till bara för att det är borgerlig regering. Den samhällskritiska uppgiften finns kvar.

Var finns det brister och reformbehov? Vilka värden har kommit i andra hand när fokus har varit på den offentliga ekonomin? Hur ser det nya borgerliga uppdraget ut? Ett tag framöver ägnar vi särskilt med kraft och utrymme åt dessa frågor här på SvD:s ledarsidor. Mejla gärna förslag på ämnen att ta upp och personer att samtala med.

PJ Anders Linder är politisk chefredaktör i SvD. pj.anders.linder@svd.se