Egentligen ska man önska sig till jul och lova till nyår, så jag får göra så här inför 2013: Jag lovar att ofta önska mig en ny och frimodig förmögenhetspolitik.

Vi ägnar stor kraft åt fördelningspolitiken i svensk debatt, men det handlar nästan alltid om inkomster och om förändringar på kort sikt. Vilka vinner och förlorar på regeringens budgetförslag? Hur mycket tjänar en direktör jämfört med en metallarbetare? Hur gick det för män respektive kvinnor i avtalsrörelsen? Hur mycket skatt betalar en löntagare jämfört med en pensionär?

Det vore inte ur vägen att oftare göra jämförelserna i ett längre tidsperspektiv. Den som blir rektor vid 60 års ålder har sannolikt varit lågt avlönad lärare under flera decennier av sitt yrkesliv och oavlönad student dessförinnan. Är det verkligen rätt och rimligt att hon plötsligt ska betraktas som höginkomsttagare och få betala marginalskatt som en tysk koncernchef? I ett livslöneperspektiv kan hon fortfarande ligga betydligt sämre till än gamla skolkamrater, som inte skaffade sig högre utbildning över huvud taget.

Fördelningsstudier är förstås inte ointressanta. Det är inte önskvärt att samhället glider i sär och bråddjupa klassklyftor uppstår. Men det är inte heller självklart att inkomstskillnaderna i Sverige har varit de rimligaste i hela världen och att varje tendens till ökad olikhet är ett problem.

Det är inte heller självklart att fördelningsanalyserna bara ska ta hänsyn till inkomster och strunta i förmögenheterna. Ett eget kapital ger trygghet i form av en buffert för oförutsedda utgifter, men det främjar också handlingsfrihet och självständighet. Det blir lättare att starta eget, lättare att flytta, lättare att dra fördel av ett gynnsamt köpläge som plötsligt öppnar sig, lättare att lämna ett jobb man inte gillar utan att ha försäkrat sig om ett nytt. Man blir mindre beroende av arbetsgivares välvilja, bankens bedömningar och Försäkringskassans handläggningstider.

Samtidigt är de disponibla förmögenheterna ytterst ojämnt fördelade. Det finns en rad skäl:

1. Skatterna på arbetsinkomster är så höga att det inte blir mycket över att spara. (Det gör dessutom att slumpmässiga händelser som arv, lotterivinster och ombildningar av hyresrätt till bostadsrätt får större genomslag på förmögenhetsfördelningen än utbildning och arbete.)

2. En stor del av det sparande som ändå sker, sker i form av pensionssparande som håller pengarna otillgängliga till förhållandevis sent i livet.

3. Staten och politiken sänder starka signaler om att välfärd i vid mening är det offentligas ansvar och att enskilda inte behöver spara till sådant.

4. Staten beskattar sparande hårt medan låneräntor är avdragsgilla.

Här behövs både lagstiftning och opinionsbildning för att förändra läget, men vad gäller villkoren för lån och sparande borde de styrande börja agera genast. De svenska hushållens samlade skuld är redan stor nog att vara ett hot mot balansen i ekonomin. Ändå måste Riksbanken gå försiktigt fram i sin räntesättning för att inte hushållen ska låna ännu mer och skuldberget växa ytterligare.

Som ekonomi har vi för höga skulder. Som samhälle har vi för lite sparande. Vi beviljar avdragsrätt med 30 procent för räntor. Samtidigt beskattar vi ränteinkomster med 30 procent, vilket är nästan dubbelt så mycket som i ett snitt av jämförbara länder. Lägg till detta att låneräntorna ser ut att förbli mycket låga under 2013 och allting pekar mot en ganska självklar slutsats: inled en successiv sänkning av avdragsrätten och skatten på sparande. OECD föreslog samma sak i sin Sverigesrapport häromveckan.

Det är ingen bra idé med våldsamma förändringar. Många hushåll har gjort noggranna kalkyler och utgått från avdragsrätt på 30 procent. Å andra sidan kan en försiktig avtrappning av avdragsrätten ge bättre balans i den ekonomiska utvecklingen och minska riskerna för rejält högre räntor framöver. Det blir aldrig bättre läge att börja än nu.

Sänkt skatt på kapitalavkastning ger förstås mer till dem som har kapital än dem som inte har något. Kortsiktigt ger det "fel" fördelningsprofil på en reform. Långsiktigt är det inte lika självklart vilka som tjänar mest på att det lönar sig bättre att spara och att villkoren blir bättre för att skapa fler företag och arbetsplatser. Det bästa vore sannolikt att regeringen bjuder in Socialdemokraterna till överläggningar om en paketlösning som bägge parter kan gilla. Det blir inte den stora skattereform som många (på goda grunder) efterlyser, men det vore fel att låta det bästa bli det godas fiende.