Modern politisk feminism lever på myter och drömmar. Under det tidiga 1960-talet, när hustrur påstås ha varit kedjade till spisen, fanns det lika många arbetande kvinnor som under brinnande världskrig. Döttrarna fortsatte traditionen. Nio av tio kvinnliga gymnasister fick arbeten utanför hemmet. Att feministiska pionjärer brände sina bysthållare är en annan överdrift.
Detta skriver journalisten Ariel Levy i en intressant essä om feminism i senaste numret av amerikanska The New Yorker.
Feminismen firar helt enkelt falska minnen. Det är en tänkvärd poäng. På vissa sätt har feminism naturligtvis bidragit till kvinnors ökade utrymme. Men den tycks samtidigt överskatta sin egen betydelse.
Att kvinnor äntligen tog klivet ut i arbetslivet var en naturlig utveckling som i stort verkar ha skett utan politik, aktivism och eldande av klädesplagg, vilket alltså inte var utbrett. Kanske något att tänka på när det nu hojtas om kvotering hit och dit.
