I sommar är det 21 år sedan plastsäckarna med Catrine da Costas kvarlevor hittades. Ingen har dömts för mordet men två män, allmänläkaren och obducenten, har pekats ut som skyldiga till själva styckningen. Deras läkarlegitimationer blev indragna och Regeringsrätten har hittills vägrat att ta upp deras fall på nytt. Anders Agell, professor emeritus i civilrätt, har engagerat sig hårt för de två männen och hävdar att de är utsatta för ett justitiemord.
Vid 75 års ålder riskerar du både dina vänner och ditt anseende som respekterad professor genom att agera ombud åt de båda läkarna. Varför?
- Av oro för rättssäkerheten och för att två läkare utan rimliga bevis har fråntagits sina legitimationer och fått sina liv förstörda. Min drivkraft är nog en kombination av pliktmoral och empati för andra människor. Inte bara för brottsoffer utan även för de som har dömts på för svag bevisning.
Att beviskraven hålls uppe gäller kärnan i begreppet rättssäkerhet för misstänkta. Som rättsvetenskapsman värderar jag också den akademiska friheten. Vid universiteten bör vi ställa de frågor som samhället inte vill höra.
Några vänner har jag inte märkt att jag har förlorat, men vad som sägs i kulisserna vet jag förstås inte. Här står dock större värden på spel.

Du har läst nästan allt i detta ärende och själv bekostat en utgivning av alla inlagor i det senaste resningsmålet. Och du tar varje tillfälle att argumentera för läkarnas oskuld. Förstår du om man uppfattar dig som en rättshaverist?
- Även om jag har gått igenom akterna behöver man inte studera tusentals sidor för att ta ställning till vad som är relevant. I sammanhanget vill jag också nämna min skrift Anatomin av en häxprocess. Av den framgår hur formalistiskt ohållbart Regeringsrättens beslut den 1 juli 2004 var att avslå min resningsansökan för läkarnas räkning.
Att läkarna tillsammans skulle ha mördat en prostituerad kvinna eller styckat hennes lik, är uteslutet. Det har inte ens påståtts, och det saknas i lika hög grad bevisning för att en av läkarna
skulle vara ensam gärningsman. Utlåtandet av rättsläkaren Jovan Rajs, att likstyckningen byggde på läkarkompetens, stöddes visserligen av hans medhjälpare. Men underkändes av all annan rättsmedicinsk och kriminalteknisk expertis. Besynnerligt nog godtog kammarrätten Rajs utlåtande och flera otillförlitliga vittnesmål som tillräckliga bevis.
Varken tingsrättens eller kammarrättens dom fick överklagas av läkarna! För övrigt har Socialstyrelsen som var läkarnas motpart uppträtt med stor inkompetens och ännu större osaklighet.
Det är möjligt att jag har varit onödigt högljudd i förhoppningen att kunna väcka opinion. Men att jag skulle vara en rättshaverist? Snarare har den svenska rättvisan råkat ut för ett systemhaveri.
Vad är det mest anmärkningsvärda i styckmordsmålet?
- Särskilt anmärkningsvärt, rent av skrämmande, är det mångåriga formalistiska motståndet mot rättelse av vad som uppenbarligen var felaktiga domar och myndighetsbeslut.

Kan högröstade feminister ha bidragit till denna Kafkaliknande process?
- Inte från början men väl så småningom. Redan 1990 kom Hanna Olssons Catrine och rättvisan. Den handlar om hur dåligt rättsskydd en prostituerad kvinna har när hennes misstänka förövare är män med högstatusyrken (läkare). Samma år fick Regeringsrätten ta emot minst fyra tusen underskrifter med krav på indragning av läkarlegitimationerna.
Under hela kammarrättsprocessen uppvaktades domstolen av plakatbärande kvinnor. 1992 blev Olsson hedersdoktor vid Umeå universitet och i motiveringen lyftes särskilt fram Olssons aningslösa tes om rättsväsendets ovilja att döma läkarna för mord.
Därefter har Catrine och rättvisan blivit ett standardverk i universitetskurser om genus och prostitution.
Själv har jag utmålats som ”arbetare på patriarkatets dynghög” av doktoranden Jenny Westerstrand, ”koordinator” för den famösa rapporten Slagen Dam från professor Eva Lundgrens forskargrupp.
Snart har vi svaren på analysen av hårstråna som hittades på en handduk i närheten av Catrine da Costas kvarlevor.
Professor Leif G W Persson tror att resultatet av DNA-testet får avgörande betydelse. Du menar att analysen inte spelar någon roll?
- Läkarna har själva begärt DNA-test. Solnapolisen har accepterat att läkarna blir testade mot de ytterligare hårstrån som fanns på handduken med hårstrån från mordoffret. Detta trots att polisen inte misstänker någon av dem för vare sig mord eller likstyckning. Situationen är absurd.
Med den sucken från Anders Agell slutar intervjun. Själv har jag sällan känt ett sådant krypande obehag över att något har gått väldigt fel. Fel i form av rättsövergrepp som ännu kan rättas till förutsatt att Myndighetssverige släpper på prestigen till förmån för två av dess medborgare och ytterst för tilltron till rättsstaten.