et var en ny upplevelse att röra sig i grupp i ABF-huset på Sveavägen i Stockholm. Men det var det värt. Göran Persson var i tisdags inbjuden av Socialdemokratiska Israelvänner att tala om sin syn på Israel. Arrangemanget var så populärt att man strax innan Persson intog scenen fick byta till husets största lokal för att få plats.

Den före detta statsministern, numer lobbyist och stolt sörmlandsbonde, blir bara mer och mer perssonsk för varje gång han uppträder. Och, det ska erkännas, det är svårt att inte gilla honom.

Perssons utgångspunkt för Israelfrågan är den förfäran han som 14-åring kände när han fick lov av Vingåkers bibliotekarie att bläddra i och läsa böckerna om Förintelsen. Det är så Israelfrågan måste förstås, med utgångspunkt i den antisemitism som historiskt har plågat det judiska folket och som gör det än idag.

Runt Israel finns krafter som ideligen uttrycker att de helst skulle se Israel utplånat. Detta tar Göran Persson fasta på. Och han utvecklar sitt resonemang genom att påpeka att oavsett hur livlig vår debatt om Israel skulle bli under kvällen, hur stark kritik eller varm sympati som skulle vädras skulle vi inte vara i närheten av nivån på den debatt som ständigt pågår i Israel.

Ett land och ett folk som ständigt lever under hot, ständigt beskjuts och attackeras, och detta till trots har en intellektuell och levande samhällsdebatt på hög nivå, imponerar. Såväl på Göran Persson som på många av oss andra. Detta var Perssons viktigaste poäng under tisdagskvällen och det är också hans förklaring till varför han känner ett starkt hopp om att Mellanösternkonflikten ska lösa sig.

Ett något mindre hopp ställer Persson till alla dem som, efter avslutad nationell politisk karriär, tar internationella uppdrag för att toppa sin CV med att ha ’’löst’’ Mellanösternkonflikten. Sörmlandsbondens enkla tes är att det bara är de inblandade själva som måste och kan lösa konflikten. Det må vara expresidenternas och de pensionerade premiärministrars sista fåfänga önskan, men ibland gäller devisen ’’less is more’’ även vid fredsmäklande.

Den som känner sin egen historia och känner starkt för sitt eget ursprung har sannolikt lättare än andra, mindre reflekterade personer, att förstå andra människors behov av och rätten till sin. Även om det är Perssons favorit bland finalnummer, passar hans återkommande deklamation av Heidenstam särskilt väl efter hans tal om Israel i tisdags.

Jag längtar hem sen åtta långa år.

I själva sömnen har jag längtan känt.

Jag längtar hem. Jag längtar, var jag går

– men ej till människor! Jag längtar marken,

jag längtar stenarna, där barn jag lekt.