Det var en mäktig manifestation när Barack Obama talade i Berlin i somras. 200000 hade kommit för att lyssna på ett Amerika som gav hopp. Stämningen var andäktig, men det var inte bara i Tiergarten utan i hela Europa som det spreds en känsla av att Obama närmast kunde gå på vattnet.
I sitt tal betonade den demokratiske presidentkandidaten samhörigheten över Atlanten. Ett verkligt partnerskap och verkliga framsteg kräver hårt arbete och uppoffringar, att bördorna delas, att allierade lyssnar och lär av varandra.
Obamba betonade också att USA inte har någon bättre partner än Europa. Det lät som ljuv musik i öronen på en europeisk opinion som iklätt George W Bush rollen som världssamfundets fiende nummer 1. Med Obama i Vita huset skulle USA visa mindre stursk enrådighet, bli mindre vapenfixerat i politiken och istället bli mer som Europa.
Obamas utrikespolitik har kännetecknats av att lyssna och tänka nytt. Obamas första resa utomlands gick till Mellanöstern. Det görs trevare mot Iran och det ska bli omstart i relationerna med Ryssland. En ny strategi för Afghanistan och Pakistan har lagts på bordet. I Europa har Obama snarare försökt att charma Tyskland och Frankrike än att som Bush liera sig med det nya Europa.
Det är många bollar i luften, men med den gemensamma nämnaren att retoriken byggs kring ”Ju mer vi är tillsammans”, istället för ”Jag är en ensam cowboy”. Det låter bra, men politiken är ännu inte testad.
Spänningen i relationerna mellan USA och EU skapades inte bara av Bush. Ett nytt och starkare band över Atlanten kräver att Europa inser att multilateralism och konferenser inte är allt. Också Europa har haft en läxa att lära och tiden för förhör närmare sig snabbt.
USA behöver Europa och vice versa, men vägen fram går inte över honnörsord utan via gemensamma intressen i fråga om hur globala utmaningar ska lösas. Samtidigt finns det två stora hinder för en New Deal . Visserligen är entusiasmen för Obama fortfarande överväldigande i Europa, men opinionen är grundmurat sval till USA. Och för USA har, å andra sidan, Europa blivit relativt sett mindre viktigt andra delar av världen.
Upptakten till G20-mötet – med deltagare från världens största ekonomier – i London var inte lysande för tanken på ett pånyttfött partnerskap. EU:s ordförandeland dömde ut den amerikanska krispolitiken med orden att den ”leder åt helvete”. Men när en global lösning idag diskuteras kommer en av EU:s tungviktare, värden Gordon Brown, att stå på Obamas sida vid den vägen.
EU är splittrat mellan återhållare och dem som vill att staten ska drastiskt ska spä på efterfrågan i ekonomin. Man ska alltså inte vänta sig att Obama och EU kommer att gå i takt.
Ja, det är klokt att över huvud taget inte förvänta sig för mycket av G20-mötet. London blir i alla fall inte något nytt Bretton Woods. Det allra viktigaste är egentligen att något inte händer – att det inte blir upptrappad handelskonflikt mellan deltagarna.
Mer konkret politik väntar på fredag när Nato tar vid efter G20. Nato 60-års jubilerar i Strasbourg/Kehl. Afghanistan och behovet av ökade europeiska insatser står i fokus. Obama kommer dit för att inkassera. Kärnfrågan är om Europa är berett att säga ja, när USA nu ber om hjälp.
