Kaos hotar, löd rubriken i Aftonbladet. Den opinionsundersökning som presenterades av Aftonbladet/United Minds i helgen är bara ytterligare en i raden som pekar mot ett valresultat där Sverigedemokraterna blir tungan på vågen.
Nåja, det finns ingen större anledning till oro. Det kommer att bli en regering efter valet också. Hur den ser ut är, som alltid, en öppen fråga. Med SD mer så än vanligt, men det finns flera hyggliga alternativ långt från katastrofscenariot där riksdagen blir ett hela havet stormar för ledamöter av typen Göran Tingwall och Solveig Ternström.
Inte heller behöver man ta till fantasifulla förslag om att de övriga sju partierna avsätter varsin andel ledamöter med enda uppgift att neutralisera SD-rösterna eller något mer realistiska tankar på en storkoalition mellan S och M. Ingendera är ett lockande alternativ.
Inte i första hand för att det underkänner SD-väljarnas röster – en borgerlig regering innebär ju på motsvarande sätt att Vänsterpartiets väljare får minimalt inflytande. Däremot innebär det att det politiska arbetet tappar fokus från viktiga sakfrågor och ger Sverigedemokraterna ett onödigt stort inflytande.
Det mest naturliga, om Alliansen blir större än De rödgröna, vilket många opinionsundersökningar pekar på, är helt enkelt att den nuvarande regeringen sitter kvar. Den grundlagsförändring som innebär att en regering måste ha riksdagens aktiva stöd kommer inte att träda i kraft förrän till nästa val och en Alliansregering med stöd av 48 procent kommer att ha ett betydligt bredare väljarunderlag än mången tidigare S-regering.
För att regeringen ska falla måste då S, V och MP, tillsammans med SD rösta emot regeringen. Vilket skulle betyda att Mona Sahlin blir statsminister tack vare Jimmie Åkesson. Något som går helt emot hennes uttalade ambition att inte göra sig beroende av Sverigedemokraterna. Frågan är väl om Sahlin är beredd att offra makten för principen?
Ett annat alternativ är förstås någon form av samarbete över blockgränsen för att uppnå en majoritet. Mer än hälften av de tillfrågade riksdagsledamöterna uppger i en undersökning att de skulle vara beredda att samarbeta. Det som ligger närmast till hands är då inte en storkoalition, utan att Alliansen kommer överens med Miljöpartiet i vissa frågor. Här finns, som det ofta påtalas, tydliga beröringspunkter när det gäller synen på friskolor, småföretagande och i viss mån migration där till exempel Miljöpartiets Mikaela Valtersson av regeringen utsetts till att leda den parlamentariska kommittén om cirkulär migration.
Visst riskerar en blocköverskridande regering att bli mindre handlingskraftig. En Allians+MP-regering skulle troligen inte genomföra ett femte jobbskatteavdrag. Däremot skulle den kunna göra andra reformer med företagande i fokus, som sänkta arbetsgivaravgifter och flexiblare arbetsrätt.
I bästa fall kan ett förändrat politiskt läge ge impulser till nya reformer. Och om sedan Sverigedemokraterna skulle välja att stödja, säg ett förslag om mer närproducerad mat på äldreboenden, kan man knappast säga att partiet har inflytande över politiken i någon egentlig mening.
