I fredags landade nya numret av The Economist som vanligt hos sina prenumeranter. Där finns en kort artikel om Japan. Rubriken lyder ”Dags att överge hoppet?” – och texten handlar om politiska motgångar för premiärminister Naoto Kan. Utrikesministern har just tvingats bort från sin post, väljarsympatierna svalnar och det verkar alltmer utsiktslöst att få viktiga reformer till stånd.
Redan senare samma dag fick frågan om hopp för Japan en helt ny och fasansfull innebörd.
Poängen är inte att den förträffliga tidskriften borde ha kunnat förutsäga framtiden. Däremot påminner historien om ett par andra saker: Dels att fredagens fruktansvärda jordbävning och tsunami har drabbat ett land som, trots att dess ekonomi förblir världens tredje största, redan är hårt pressat av strukturella problem: politisk handlingsförlamning, ekonomisk stagnation. Dels att partipolitiska problem och samhällsproblem har med varandra att göra men också är två mycket olika saker.
Naturkatastrofen har åsamkat Japan enorma skador. Förlusten i människoliv beräknas till mer än 10000 personer. Tusentals hem och hela orter har slagits i spillror. Enligt banken Credit Suisse uppgår de samlade materiella förlusterna till motsvarande 1100 miljarder kronor, och ingen kommer att bli förvånad ifall den uppskattningen visar sig vara tilltagen i underkant. Stora exportindustrier har stängt av produktionen. Och kampen fortsätter för att minimera skadorna på människor och miljö av krisen i kärnkraftsreaktorerna i Fukushima.
Alltsammans ställer oerhörda krav på ett land, som har en lång period av trög ekonomisk utveckling bakom sig och vars statsskuld redan uppgår till omkring 200 procent av BNP. Naturkatastrofer brukar ge upphov till mindre effekter på ett lands samlade ekonomi än vad man tror när man skådar förödelsen, men självklart läggs sten på börda.
De ekonomiska trångmålen hör ihop med en förkalkad politik. Premiärministrar har kommit och gått men reformbehovet har bestått. Många är medvetna om problemen men kraften att åtgärda dem har saknats.
Att den japanska politiken är dysfunktionell betyder dock inte att detsamma gäller det japanska samhället. Mitt i katastrofen har mycket fungerat och hållit emot: allt från varningssystem och räddningsinsatser till hjälp och stöd människor emellan. Bland vittnesmålen om elände och död hörs även berättelserna om stoiskhet och storhet i kris och nöd.
Det politiska ledarskapet må ofta ha svikit, men byråkratins och medborgarskapets etos lever. Det är inte perfekt, men det är ändå trösterikt och ger hopp.
