Ta det här med upploppen i våra förorter, till exempel. Här har vi en rådande förklaringsmodell som går ut på att elitens förtryck skapar fattigdom, som leder till ett folkligt missnöje, som tar sig våldsamt uttryck.
Det är som om världen fortfarande såg ut som vid tillfället för den franska revolutionen. Då hade folket ingen mat, vilket den oförstående och utsugande eliten ignorerade. Den franska drottningen Marie Antoinette kommenterade, sägs det, saken med att fråga att om nu folket inte har något bröd så kunde de väl äta kakor istället? Varefter folket gick ut på gatan och gjorde våldsam revolution.
Det finns ju folk som tror att det är så här i dag också. Som tror att det råder utbredd svält i förstäderna efter att Alliansen justerat ner världens mest generösa välfärdsprogram med några procentenheter. Som ser desperation i blicken på föregivet uthungrade föräldrar. Och till råga på allt kommer den verklighetsfrämmande drottning Silvia och liksom hånar dem, som en nutida Jonathan Swift, genom att säga att ”Barnbarn är livets efterrätt”. Är det då konstigt att det blir kravaller i Tensta?
Om det vore så att bråkstakarna startade sina kravaller för att de var missnöjda med politiken eller makten, såsom allsköns förståsigpåare menar, så skulle det ju vara enkelt att åtgärda.
Men nej, att skruva upp omsorgen några hack kommer inte att fungera –världens mest välbetalande välfärdsstat borde i sådana fall redan ha avhjälpt problemet. Och drottningen föreslår inte att folk ska äta sina barn. Så att halshugga Silvia kommer inte att hjälpa, det heller.
Tvärtom tycks bråkmakarna välja att använda ett språk som de vet finner resonans hos förståsigpåarna. Säger förklaringsmodellen att kravallerna beror på diskriminering, så kommer stenkastarna att hävda att bråket beror på diskriminering. Säger proffstyckarna att bränderna i papperskorgarna beror på orättvisor, så kommer gärningsmännen att skylla på bristen på rättvisa.
Det är lite som det var med Christer Pettersson, som satt i domstol så stor del av sitt busliv att han till slut pratade som en jurist. Han ändrade inte sin livsstil – men han internaliserade rättsväsendets och rättspsykiatrins terminologi för att förklara sitt beteende.
Senaste flugan när det gäller kravaller är solidaritet. I Expressen i tisdags motiverade en av de ligister som startat upplopp i Tensta sig: ”Vi vill visa vårt stöd till Rosengård”.
Det här är förstås ett beteende som kommer någonstans ifrån. Någon har lanserat bråk som stödåtgärd åt föregivet utsatta människor, och plötsligt är kravaller inte bara allmänt kaos, utan gatustrider med ett syfte.
Maria Abrahamsson på ledarsidan förutspådde beteendet för någon vecka sedan (SvD 12/12), när det visade sig att ligister i Köpenhamn startat upplopp för att stödja sina kollegor i Aten. Blir det sympatikravaller i Stockholm härnäst, frågade Maria Abrahamssons rubrik klarsynt. Begreppet ”sympati”pekar naturligtvis i en särskild riktning – mot arbetarrörelsens ständigt missriktade välvilja.
Och gissa vad. Till TT sade i tisdags en ungdomsledare i Tensta att ”det här bara är början på en ny trend. Det som har hänt i Grekland har gett inspiration till unga människor i det här landet”.
Bråkstakarna har fått en ny ursäkt för sitt beteende. Efter diskriminering och orättvisa har man nu fått sympati och solidaritet till skänks. Den vänster som skapat resonemanget nickar förstående.
Vi andra skakar på huvudena, och inser att våra förklaringsmodeller –ordning, ansvar, sysselsättning, rättsskipning – måste slipas och putsas så att de andra inte längre tillåts slå igenom.
