Undrar du varför partiledardebatten känns bekant?

Sagan om de tre små grisarna nedtecknades redan på sjuttonhundratalet och förekommer i åtskilliga varianter. Disneys tecknade kortfilm, regisserad av Burt Gillett, är kanske den mest kända. Många månader efter att den visades första gången 1933 ska den ha gått för utsålda hus, och det sägs att biografägare ritade skägg på affischerna för att illustrera hur lång tid grisarna levererat skratt.

Att filmen välte biljettkioskerna 1933 är inte så konstigt. Det var precis i skälvningarna av Den Stora Depressionen, och moraliteten om de lata grisarna som inte byggt stadiga hus för att skydda sig mot vargen hade en naturlig klangbotten.

Kanske ska man inte förvånas över att en ny och smått modifierad variant på de tre små grisarna sett dagens ljus nu, i finanskrisens spår. Möjligen kan det tyckas märkligt att den spelas upp i form av en partiledardebatt. Men man får anta att uppsättningen av Det kommunistiska manifestet på ­Teater Tribunalen fått vänsterns konstnärliga hämningar att släppa helt.

Handlingen är enkel. Lågkonjunkturen kommer. Den första grisen, som bara jobbar sex timmar om dagen, har byggt sitt budgettak av rättvisemärkt halm. När lågkonjunkturen blåser flyger halmbudgettaket i luften. Den hemlöse får söka sig till sin kollega. Den andra grisen, som hellre har friår än att jobba, har byggt sitt budgettak av ekologiskt odlade pinnar. När lågkonjunkturen pustar lyfter budgettaket mot himlen. De två hemlösa får söka sig till sin tredje kollega.

Och här kommer den oväntade twisten. För när de två små hemlösa grisarna kommer till den tredje grisen för att ta skydd så säger hon att hon i stället för att bygga ett budgettak har sytt sig en budgetmössa, som hon kan välja mellan att ha på sig eller ta av sig. Det kändes roligare än att bli kallad för betonggris, förklarar hon.

Kritikerna är inte nådiga när de recenserar nytolkningen, av förståeliga skäl. Ett budgettak är ett tak och ingen budgethatt som kan bytas ut allt ­efter humör.

Såväl Sveriges ekonomiska trovärdighet samt hela budgetprocessen bygger på att man kommer överens om hur taket ska se ut för flera år framöver och så håller man sig till det. Man kan inte, om man vill vara trovärdig, byta till ett 120 miljarder (!) högre tak när man debatterar den politik som förs nu. Då är det inte längre fråga om en budgetmotion – då är det en önskelista.

Visst finns den tekniska möjligheten att när som helst ändra budgettaket. Riksdagen ska inte avskaffa sin makt. Men den ska utövas med stor försiktighet, och med beredskap för sämre tider.

Hos Disney överlever grisarna. I nytolkningen lämnas slutet öppet. Själv håller jag på spargrisen, han med det solida taket på farmen bredvid.