Sedan några dagar har jag en gyllene knapp på kavajslaget. Den bär texten ”Var optimist”, och jag har fått den från en av Sveriges finaste kulturinstitutioner: Centrum för Näringslivshistoria (CfN).

Inspirationen har de hittat hos AGA-fyrens fader. Gustaf Dalén förlorade synen i en explosion 1912 (samma år som han fick Nobelpriset i fysik), men han fortsatte att leda företaget fram till sin död 25 år senare. Han var med och tog fram AGA-spisen, engagerade sig i flygbranschen och satt i en hel räcka styrelser. Framtidstron var Daléns ledstjärna, och när han tyckte att stämningen blivit för dyster och uppgiven efter Kreugerkraschen lät han beställa Var optimist-nålar från Sporrong. Förutom att bära dem själv hade han extra exemplar i fickorna, som han delade ut till kolleger som klagade och deppade för mycket. (Så långt har jag inte gått.)

I brevet från CfN fanns inte bara märken utan också en liten broschyr med porträtt av några näringslivsprofiler: optimister som vågat gå oddsen emot och uträttat storverk på kuppen. Gustaf Dalén och Jan Stenbeck är ett par av de kända namnen, Göran Fredrik Göransson (Sandvik) och Hanna Lindmark (Hushållsskolan Margareta) ett par av de mindre kända.

Precis som entreprenörerna som de studerar till vardags fångar CfN tillfället i flykten. Även lågkonjunkturen ger tillfällen till folkbildning och ökad insikt om företagsamhetens betydelse för vår historia och vårt välstånd.

Centrum för Näringslivshistoria hyser material från 7000 företag och organisationer i sina lokaler i Bromma i västra Stockholm. Men man erbjuder mycket mer än arkivtjänster. Under ledning av historikern Alexander Husebye har CfN breddat verksamheten och ägnar sig åt allt från forskningsprojekt till samarbete med skolan och utgivning av den förträffliga tidskriften Företagsminnen . För inte så hemskt länge sedan tyckte många företagsledningar att arkivmaterial mest var gammalt skräp, men idag finns ett snabbt växande intresse för att ta vara på historien i företagens profilering. Ericsson är en av de mer aktiva medlemmarna och det kommer in frågor om telekomföretagets historia från dotterbolag i hela världen.

Alexander Husebye pekar på globaliseringen som ett viktigt skäl till att intresset för historien ökar. Varumärkena tävlar på en stenhård internationell marknad och att ha en innehållsrik historia är ett bra sätt att skilja ut sig och bygga en identitet gentemot såväl kunder som anställda. Här hemma i Sverige har vi tröttnat på det säregna projektet ”Världens modernaste land”, som Fredrik Lindström har kallat det. Vi vill inte bara ha nytt hela tiden, vi vill också höra hemma någonstans.

Husebye har hopp till och med på en punkt som länge har varit ett verkligt sorgebarn: näringslivets plats i den allmänna historieskrivningen och i skolans historieundervisning. Inte minst har Gregor Nowinskis tv-serie om familjen Wallenberg bidragit till att bryta isen. Framöver blir det allt mer omöjligt att fylla historien om vår väg till välfärd och välstånd med politiker och fackföreningar men knappast ha ett ord till övers för företag och företagare.

Jag hoppas att han har rätt, men ännu känns det för tidigt att ropa hej. Efter tre år med borgerlig regering går det fortfarande bara 200000 kronor om året i statligt anslag till CfN – medan Arbetarrörelsens arkiv får 6,6 miljoner.