Vi är redo att anta utmaningarna, sade Fredrik Reinfeldt när han igår i riksdagen presenterade det svenska EU-ordförandeskapets prioriteringar. Sedan talade han om den smältande isen på ”Gotland” och om utvecklingen i ”Pakanistan”. Men visst, utmaningarna – med fokus på klimat och jobb – finns där och det är ett svenskt nationellt intresse att regeringen klarar av dem.
En himla massa möten. Det vet vi säkert kommer att inträffa under det svenska EU-ordförandeskapet. SES-09 som ska hålla i ”logistiken” kan dock behöva kompletteras av ett SOS-09. För det är också en sak som brukar vara säker att det inträffar något som ställer till det.
Det svenska ordförandeskapet 2001 inramades av våldsamma kravaller. Risken för att dessa ska gå i repris är låg, men det betyder inte att Sveriges halvår kommer att bli lugna gatan. Fredrik Reinfeldt, regeringen och stora delar av statsförvaltningen går in i en period av permanent politiskt spänningstillstånd mellan förhandlingshopp och förtvivlan.
Så mycket ”inrikespolitik” blir det inte plats för när EU-ordförandeskapet dominerar scenen. Snarast är det risk för koma.
När Carl Bildt och Cecilia Malmström redan i måndags presenterade ordförandeskapet i Bryssel hade man laddat upp med färska kanelbullar. Trevligt, men det kommande halvåret är ett politiskt smörgåsbord som till största delen består av rätter som andra har lagat, en del surdegar och så förstås lite hemlagat. Det finns också risk för att det bjuds på pannkaka.
När Sverige går av vakten om ett halvår är ambitionen att ha levererat ett nytt Kyotoavtal, ett Stockholmsprogram för frihet, säkerhet och rättvisa, ett nytt ramverk för finansmarknaderna och flera andra godbitar. Vägen dit blir dock synnerligen snårig. Dels är oenigheten påtaglig när det till exempel gäller klimatpolitiken, dels belastas det svenska ordförandeskapet av osäkerheten kring parlamentet (nyvalt), kommissionen (mandatet går ut i höst) och Lissabonfördraget (som kanske antas i höst).
Det är upplagt för sedvanliga kriser. Räkna till exempel med motstånd från fransk sida i förhandlingarna om ett nytt regelverk för ökad makroekonomisk stabilitet. Det är också upplagt för en rysare när Sverige ska utarbeta förslag till en striktare tillsyn av finansmarknaderna. Det handlar bland annat om att lägga band på Anders Borgs vilja att trampa in på områden (ersättningssystem) där ägarna ska bestämma.
Inom ramen för arbetet med Stockholmsprogrammet har regeringen möjlighet att visa att man har tagit in budskapet från Piratpartiets valskräll. Det är en gyllene chans att återvinna trovärdighet. I avvägningen mellan integritet och säkerhet har EU förlorat balansen. Så också Alliansregeringen.
För de flesta medborgare framstår EU som ett närmast obegripligt kompromissande mellan diffusa institutioner. Ordförandeskapet ger EU ett välkänt ansikte, och skapar en känsla både av att ”vi” står i händelsernas centrum och att ”vi” spelar roll. För dem som gillar EU blir riktigt kul.
EU-etablissemanget hoppas på att den irländska folkomröstningen II i höst ska klara hem Lissabonfördraget. Allt ska bli så mycket effektivare. Med fördraget försvinner dock det roterande ordförandeskapet och därmed den viktigaste synliga kopplingen på hemmaplan mellan folket och EU-eliterna. Är det verkligen så smart?
