Riksdagsledamoten Göran Pettersson (M) är måttligt förtjust över regeringens beslut att politisera AP-fonderna genom att ge dem order att bekämpa rörliga löner i näringslivet. På sin blogg skriver han: ”Jag har svårt att se att någon av regeringsmedlemmarna idag inte skulle vilja ha beslutet ’otaget’”.
Han får vatten på sin kvarn i Dagens Nyheter (27/4). Där intervjuas nestorn i svensk nationalekonomi, Assar Lindbeck, om AP-fondsbeslutet, och han skräder inte orden: ”Vad regeringen har kommit med när det gäller bonusarna är ett ogenomtänkt och populistiskt försök att vinna billiga politiska poäng.”
Lindbeck tycks inte vara någon vän av bonusar. Men han menar att det ska vara AP-fondernas styrelser, inte politikerna, som fattar beslut om hur man ska ställa sig i de enskilda fallen. Han var mycket aktiv i löntagarfondsdebatten och ser klara likheter mellan nu och då: ”Riskerna är desamma i dag, om AP-fonderna används för att dirigera från central nivå.”
Göran Pettersson är optimist och hoppas att det olycksaliga AP-fondsbeslutet ändå ska leda till något gott. Det kan få regeringen att ägna sig åt ”lite mer allsidig politisk kvalitetsgranskning” av sina beslut innan de fattas.
Det låter som en bra idé. Inte minst när det gäller just finansdepartementet. Samtidigt som man har skött finanspolitiken väl, har man stått för ett antal ogenomtänkta och provocerande förslag som har retat upp den borgerliga opinionen och tvingat regeringen till reträtter.
Under Almedalsveckan 2007 föreslog Anders Borg kraftiga nedskärningar av försvarsbudgeten. Utspelet kom som en blixt från klar himmel, inte minst för försvarsministen, och frågan blev en plågsam och långvarig följetong. Regeringen blev av med ett statsråd och förlorade rejält med sympatier bland väljarna. Till sist fick man backa.
Hösten 2007 ägnade finansministern åt att försöka förbjuda privata tilläggsförsäkringar i sjukförsäkringen. Annars har ju moderata politiker brukat hävda att staten inte kan sköta all trygghet utan att människor måste ta eget ansvar också, men på finansdepartementet ville man inte höra på det örat. Kritiken blev skarp från alla håll och inte minst från borgerliga opinionsbildare och medlemmar i allianspartierna. I början av februari 2008 sänkte statsministern förslaget.
Så blev det åter Almedalsvecka. Den här gången bestod finansministerns utspel i krav på minskade möjligheter för företag att göra ränteavdrag. Syftet var minskad skatteflykt, men förslaget var så illa hopkommet att det skulle ha drabbat helt legitima affärer och gjort det hart när omöjligt med modern finansförvaltning i storföretag. Denna gång kom signalen till återtåg snabbt.
Och så i april 2009, när man hoppades och trodde att de illiberala hugskottens tid var förbi, kommer en missionsbefallning till AP-fonderna: Gack ut och fräls världen från rörliga löner! Principen att hålla partipolitiken borta från fonderna hivas aningslöst över bord. Det har gått fort, och det har blivit fel. Igen.
Visst är de smarta på finansdepartementet. Men riktigt smarta personer vet att man gör klokt i att lyssna på andra. Göran Pettersson, till exempel.
