Någon som har gjort ett försök att konkretisera utanförskapet är sociologen Miia Bask vid Helsingfors universitetet. I en studie från 2009 undersöker hon hur utanförskapet har utvecklats i Sverige mellan åren 1979 och 2003.
Personer som drabbats av utanförskap lider, enligt studien, av minst två av följande ”välfärdsproblem”: kronisk arbetslöshet, ekonomiska problem, hälsoproblem som skapar känslor av utsatthet eller otrygghet, upplevelser av våld eller hot om våld, för trångt boende, brist på sociala relationer och vänner utanför familjen.
Det är en rimlig vetenskaplig definition av vad utanförskap kan tänkas gå ut på.
Miia Bask har baserat sin studie på fyra olika omgångar av Undersökningen av levnadsförhållanden (ULF), med början 1979. Hennes slutsatser är högintressanta, men vi tar först en omväg.
De senaste åren och i valrörelsen har det hörts mycket skrik från Socialdemokraterna om att utanförskapet i Sverige är en borgerlig produkt. ”Vi vill pressa tillbaka det växande utanförskap som klyver vårt land” skrev till exempel Mona Sahlin och Thomas Östros på DN Debatt den 29 april förra året.
Luciano Astudillo har också varit ute och ropat i sin blogg: ”(Det) stora utanförskapet tillkom under regeringen Bildt.”
Inför riksdagens partiledardebatt i januari skrev han att Alliansens politik ”fördjupat utanförskapet och medvetet ökat klyftorna.”
Men det är nu en sanning med modifikation, såvida inte Carl Bildt och Fredrik Reinfeldt var statsministrar under huvuddelen av 80-, 90- och 00-talen?
Nej, det var visst inte så.
Vad Miia Basks undersökning kommer fram till är att utanförskapet, så som hon definierar det, var betydande redan 1979 och därefter ökade generellt.
Framför allt invandrare och ensamstående föräldrar hade det dåligt ställt och har fortsatt att få det sämre under de fyra perioderna fram till 2003. Även om en invandrare har tillbringat tjugo år i Sverige löper han eller hon (oftast han) betydligt större risk att drabbas av utanförskap än en infödd svensk (oftast en hon).
En invandrad ensamstående förälder av manligt kön är en 34 gånger mer sannolik kandidat för utanförskap än en barnlös svensk kvinna i en relation. Så såg det i alla fall ut 2003.
Det är inte ett gott betyg för välfärdssamhällets förmåga att bidra till en meningsfull integration och att stödja uppbrutna familjer eller sådana som aldrig ens tog en början. Inte heller är det ett särskilt imponerande arv från dem som faktiskt hade makten under majoriteten av en lång följd av år.
Nej, det var visst inte Bildt och Reinfeldt.
