Inför årsdagen av fuskvalet för ett år sedan – och den stora gröna våg av demonstrationer som följde därpå – har segerherren president Mahmoud Ahmadinejad varnat för att protester inte kommer att ses med blida ögon.
Det råder inte heller någon tvekan om att man kan lita på honom i det avseendet.
Regimen har återtagit kontrollen genom stenhård repression. Amnestyrapporten From protest to prison: Iran one year after the election summerar till en skakande berättelse om en stat i vilken individen i praktiken är helt rättslös. Det är totalitär islam som har makten.
Fängelserna har fyllts med personer vars enda brott FN betraktar som en mänsklig rättighet. Skenrättegångar genomförs som inte bedrar någon. Dödsdomar avkunnas som ska avskräcka. Tortyr ingår i den iranska kriminalvården och våldtäkt tillhör det som hotar i fängelset:
”De som våldtog mig skrattade. De var tre stycken... Trots att de såg att jag var oskuld anklagade de mig för att vara en hora och tvingade mig att underteckna ett dokument med ett erkännande av att jag är prostituerad.”
Den teokratiska diktaturen har gjort allt för att slå ned oppositionen och i alla fall lyckats på ytan. Missnöjet finns dock där och idag kommer säkert några att – med risk för sitt eget liv – ha modet att visa det. Den styrkan hos några få inger många hopp.
Den iranska regimen förtrycker sitt eget folk, men genom sin strävan att skaffa kärnvapen är den också ett hot mot omvärlden. Med ett öppnare och demokratiskt Iran skulle det skapas nya förutsättningar för att hitta en lösning på kärnvapenhotet.
I onsdags antog FN:s säkerhetsråd en fjärde omgång sanktioner mot Iran – med udden riktad mot Revolutionsgardet som inte bara sköter kärnvapenprogrammet utan även har kontroll över stora delar av ekonomin. Att Kina och Ryssland ställde sig bakom beslutet är en stor framgång för USA men samtidigt något av en pyrrhusseger, eftersom priset var att sanktionerna urvattnades. Turkiet och Brasilien röstade emot, vilket ytterligare försvagar det internationella trycket mot regimen i Iran.
Tyvärr kommer troligen inte heller de nya sanktionerna att ge resultat. Men vad annat kan man göra än att försöka fördröja? Den militära option som ibland ventileras är inte reell. Att bomba bort Bomben skulle bara leda till en försening samtidigt som det skulle få stora politiska och säkerhetsmässiga konsekvenser i regionen. Sannolikt skulle det dessutom öka det folkliga stödet för regimen.
President Ahmadinejad liknade sanktionsbeslutet med en använd pappersnäsduk som var färdig att kastas i soptunnan. Vill mullorna ha Bomben så skaffar de den. Desto viktigare är det alltså att stödja de demokratiska krafterna i Iran.
Läs Amnestyrapporten:
5amnesty.se
