”Mona Sahlin, på rundresa i Sydsverige i rödgrönt sällskap. Ring genast Ibrahim.”
Visst låter det nostalgi och 70-tal om den efterlysningen? Inget konstigt med det. Politiken som de rödgröna har torgfört under sin turné låter också nostalgi och 70-tal. Höj skatterna! Vi vill inte säga vilka skatter som ska höjas eller hur mycket de ska upp, men upp ska de. Politik är att staten gör av med mer pengar, och då måste skatterna höjas.
Inte konstigt om partisekreteraren Ibrahim Baylan förtvivlat söker kontakt när han hör hur det låter från fältet. Här har Socialdemokraterna just förlorat ett EU-val på att låta gammaldags och likgiltiga inför medelklassen, och så drar partiledaren ut i kampanj med just det budskap som medelklassväljarna fruktar.
De rödgröna klamrar sig fast vid en undersökning där de tillfrågade säger att de vill ha satsningar på kommunerna, arbetsmarknadspolitiken och infrastrukturen ”även om det kräver högre skatter”. Men det har aldrig varit svårt att få stöd för utgifter när människor tror att någon annan ska betala.
Men så fort den rödgröna politiken ska konkretiseras blir det tydligt att den inte går att finansiera genom att höja fastighetsskatten för Zlatan Ibrahimovic och förmögenhetsskatten för kusinerna Wallenberg. De riktigt förmögna är tyvärr ingen stor skattebas i vårt land. Ska man höja statsutgifterna med avsevärda belopp måste man höja skatten för ett avsevärt antal människor. Kort sagt: det blir löntagarna som får betala.
Verklighetens fråga lyder ungefär så här: ”Vill du att staten ska öka sina utgifter rejält även om det betyder att din familj får betala 20000 om året mer i skatt? Och, förresten, nämnde vi att vi tänker sätta sprätt på pengarna tillsammans med Lars Ohly.”
Om Mona Sahlin tror att detta är rätt väg för Sverige, och rätt väg att vinna valet 2010, har Alliansen bara att tacka och ta emot. Svenska folket har inte jublat sig hest över jobbskatteavdraget, men man jublar ännu mindre den dag som staten vill lägga vantarna på pengarna igen.
Ibland blir det en aning sövande med Fredrik Reinfeldts och Anders Borgs eviga tal om ansvar och sunda statsfinanser, men i jämförelse med de rödgrönas bekymmerslösa utgiftskrav låter allvarsorden som ljuv musik.
Med Fredrik Reinfeldt som statsminister har Sverige inte längre världens högsta skattetryck. Mona Sahlin vill att vi ska tillbaka till toppen, kosta väljarna vad det kosta vill.
Det kan kosta henne mer än hon anar.
