Från månad till månad går det bra, och det var ingen brist på klappar under granen i julas. Men när det oförutsedda inträffar – när bilen går sönder just efter att garantin gått ut; när värmepannan tackar för sig; när det skär sig så rejält på jobbet och du bara måste sluta – då blir det kärvt. Du kör på livets väg utan ekonomisk airbag.

Bokstavligt barskrapad är du inte, för ditt hem har ökat i värde. Det ser trevligt ut på pappret och är bra för nattsömnen, även om du har kvar stora skulder.

Fast det är förstås inte så praktiskt att möta ett kortsiktigt pengabehov med att sälja huset familjen bor i. Dessutom måste man skaffa någon annanstans att bo och din kåk är inte
den enda som har blivit dyrare.

Du kanske har varit förtänksam och sparat lite grand i pensionsförsäkring. Det ökar tryggheten när du blir äldre, men just nu gör det ingen skillnad.

Pengarna blir inte tillgängliga förrän du fyllt 55, och dit är det 13 år. Staten ser till att du tvångssparar i AP- och PPM-fonder, men de pengarna kommer du inte heller åt.

Hushållens förmögenhetsutveckling har varit ”snuskig stark”, skrev Nordea i en studie i höstas. Tack vare börsuppgång och en glödhet bostadsmarknad har svenskarnas samlade nettoförmögenhet ökat med 650 miljarder kronor mellan den 1 januari 2004 och 30 juni 2006.

Det är en bild av verkligheten, så sann som statistik är sann. Men bilden av medelklassens ur-hand-i-mun-tillvaro här ovanför är också sann. Och många har det påvrare än så.

Enligt Nordeastudien är den genomsnittliga nettoförmögenheten i Sverige nästan en halv miljon kronor per person. Det låter som att det finns bra med dra-åt-helvete-pengar i folkhemmet.

Men när man börjar titta närmare på siffrorna förändras intrycket.
Halvmiljonen är nettoförmögenheten i genomsnitt. Men medelvärden säger inte så mycket när det gäller förmögenhet.

Det finns förvånansvärt många miljardärer i Sverige nuförtiden, och miljonärerna är fler än affärstidningarna orkar att göra listor över.

Inget fel med det, men det pumpar upp medelvärdena och gör dem mindre informativa. (Om det bor en enda miljardär i ett samhälle med tusen invånare, så blir de miljonärer allesammans. I medeltal.) Det är rimligare att titta på medianmedborgaren, och han är enligt Nordea bara god för 102 000 riksdaler.

Fast då drar de äldre upp genomsnittet. Är man 35–44 år och mitt i yrkeslivet är nettot bara hälften så stort – och nästan allt är låst i hus, lägenhet eller sommarstuga.

Med disponibla medel är det ofta riktigt klent beställt. ”Mer än en tredjedel av hushållen hade en mycket låg eller till och med negativ nettoförmögenhet”, konstaterar SCB i sin senaste förmögenhetsstatistik. Snuskigt var ordet, sade Bull.

Det här är ingen slump. Under lång tid har politiken i Sverige tyckt bättre om Slösa än Spara. En solidarisk samhällsmedborgare ska spendera sina pengar och hålla efterfrågan uppe och hjulen rullande och inte leka småborgare med pengar i madrassen. Folk med egna resurser får bara idéer och blir allmänt uppstudsiga.

Förmögenhetspolitiken har gått ut på att hålla den privata förmögenhetsbildningen i schack och jaga in så mycket pengar som möjligt till staten. Det märks i inkomstbeskattningen, fastighets- och förmögenhetsskatterna och den så ogina behandlingen av företagare.

Men det märks också i socialiseringen av trygghetssystemet och de tvärsäkra löftena om att staten ska ta hand om livets alla skeden, för en sak vet man tack vare nationalekonomin: när folk tror att staten sörjer för framtiden så sparar man mindre på egen hand.

För en vecka sedan gjorde Svenskt Näringslivs vd Urban Bäckström ett utspel om att ta bort överskottsmålet i de offentliga finanserna.

Frågan är starkt politiskt laddad och Bäckström får inte lätt att få sin vilja fram. Men den underliggande frågan är rimlig: Är det staten eller medborgarna som ska spara och ha resurser?

Överskottsmål betyder ju i realiteten att staten tar in mer pengar än den gör av med (och då gör ändå svenska staten av med en hel del).

Reallönerna har utvecklats bra på sistone. I breda grupper är köpkraften god. Men det är skillnad på konsumtion och oberoende – i många hushåll finns pengar till nya prylar men inte till att starta ett företag, till att göra en investering, till att göra en bra affär när tillfället yppar sig, till att ta paus i livet mellan två anställningar.

Av dem som inte är i utanförskap är de allra flesta i löntagarskap och helt beroende av att det kommer pengar till den 25:e. Människors ekonomiska trygghet vilar tungt på arbetsgivare och socialförsäkringar.

Vad kunde vara ett bättre borgerligt projekt än att försöka ändra på det?