Nyligen tillkallade min käresta rörmokaren. Han rotade i avloppet en stund men lyckades inte lösa problemet. Flickvännen fick leva med den dåliga avrinningen, för uppenbarligen satt inte stoppet i hennes lägenhet. Fakturan på halvtimmesjobbet landade på drygt 1 200 kronor. Bara Gud vet hur mycket det hade kostat om han dessutom torkat upp efter sig. Jag känner personligen tre rörmokare som alla, vänner emellan, skulle ha gjort motsvarande arbete i utbyte mot en flaska whisky, men det var aldrig aktuellt för min flickvän.

Det säger sig självt att det frodas en marknad i glappet mellan det låga – verkliga – priset och det höga – av skatter och arbetsmarknadspolitik framtvingade – priset. Jag känner nog ingen som saknar erfarenhet från den svarta marknaden. För genomsnittssvensken finns den svarta ekonomin ständigt i närheten, även om man inte själv nyttjar den.

När TT igår granskade statssekreterarnas erfarenheter av svarta tjänster var en sak slående, bortsett från det pinsamma och orimliga att så många stod med rumpan bar. De tjänstemän som har sin bakgrund i partipolitiken visar sig i lägre grad ha använt svart arbetskraft. De tjänstemän som hämtats från verkligheten utanför politiken har oftare köpt svart.

Man ska naturligtvis inte göra stor sak av ett så litet urval, men det ligger nog ändå något i iakttagelsen. De som verkligen tänkt sig och satsat på en karriär inom politiken anstränger sig lite extra för att göra rätt, för de vet att risk för granskning föreligger. Andra gör som folk gör mest.

Man ska så klart kräva att de som skapar regelverket också följer det. Granskningarna av makten fyller en viktig funktion, inte minst för att vi nu får en debatt om vad vi ska göra åt problemen med den svarta sektorn. Med lite tur kan det hela leda till vettiga åtgärder så att vanligt folk inte ska behöva möta fusket varje dag.

En fungerande kontroll- och straffapparat är grundläggande. På den sidan har också gjorts insatser under Alliansstyret. Igår rapporterade Skatteverket exempelvis stor framgång för den lag om personalliggare som infördes vid årsskiftet.

Självklart finns mer att göra. Sveriges skattemyndighet är en av världens mest effektiva men naturligtvis inte fullkomlig – möjligen finns enklare förbättringar att hämta vad gäller straffen.

Det finns dock en nackdel med att sikta mot en allseende kontrollapparat. En hel del av det svarta arbetet skulle nämligen inte utföras alls om det skulle beskattas enligt regelverket. Säljaren skulle inte finna sin köpare till det högre priset. Och det är ju inte själva arbetet som vi vill åt, för det är inte skadligt i sig, det är skattefusket som vi vill ha bort. Det bästa vore om det svarta arbetet kunde bli vitt.

Avdragen för köp av tjänster har varit ett steg i rätt riktning. Men det vore bra om man även kunde minska incitamenten att fuska på säljarsidan. Lägre skatter och mindre regelkrångel för företagarna, och en flexiblare arbetsmarknadspolitik skulle hjälpa folk in på den vita marknaden. Och det är ingen dum gissning att skatteintäkterna som följd av detta skulle öka.

Att mina rörmokarkompisar inte skulle kunna bjuda mig på whisky lika ofta får jag leva med.