Den brittiska armén ska minskas med 18000 man, till 84000, meddelade landets regering nyligen. Så liten har armén inte varit på hundra år. Bara några dagar tidigare konstaterade Le Monde att avståndet aldrig har varit större mellan Frankrikes säkerhetspolitiska ambitioner och landets militära förmåga (13/7). Sedan den 1 juli är värnplikten avskaffad i Tyskland, vars försvarsmakt nu håller på att omvandlas till ett yrkesförsvar.
Verkligheten för europeisk säkerhetspolitik befinner sig med andra ord i stark förändring. Den utlösande faktorn är inte i första hand en förändrad hotbild utan det prekära läget i nästan alla västerländska staters budgetar. Tumskruvarna dras åt, och försvarsanslagen får ta en stor del av trycket.
Men ambitionerna har ingen dragit ner på. När den libyska armén hotade att krossa upp- roret i landet var det självklart att Europa skulle göra sitt till för att hjälpa rebellerna. Frankrike och Storbritannien, kontinentens två militära jättar, tog initiativet till den flyginsats som fortfarande pågår.
Men bakom bilderna på lyftande flygplan rörde sig en kaotisk verklighet. Europa visade sig sakna förmåga att koordinera insatserna. Stridsledning fick bedrivas från amerikanska fartyg i Medelhavet och, så småningom, genom Nato. Snart började också tillgången på ammunition och reservdelar tryta. Amerikanerna, själva hårt pressade av budgetunderskott och insatsen i framför allt Afghanistan, fick motvilligt ställa upp.
I sitt sista tal som amerikansk försvarsminister varnade Robert Gates för en dryg månad sedan för konsekvenserna av de kraftiga minskningarna i de europeiska försvarsanslagen. Gates under- strök att den kommande generationen av amerikanska beslutsfattare, som inte är präglad av Kalla krigets fokus på Europa, inte skulle se värdet av amerikanskt engagemang i europeisk säkerhet om inte européerna själva var villiga att bidra till detta i betydligt större utsträckning. För amerikanerna håller den säkerhetspolitiska tyngdpunkten på att förflyttas från Atlanten till Stilla havet.
Det innebär att vi i allt mindre utsträckning kan räkna med att USA kommer till undsättning vid oroligheter i vår del av världen. Med tanke på att vi har varit helt beroende av amerikanerna i Jugoslavien-, Kosovo- och Libyen-konflikterna, alla de tre stora militära insatserna i vårt närområde efter Berlinmurens fall, inger det stor oro. Försvarsneddragningarna förstärker detta ytterligare. Vi riskerar att stå handfallna inför ett problem inom eller i närheten av Europa.
Det bästa vore att höja försvarsanslagen och själva ta ansvar för vår säkerhet. Men budgetnedskärningarna är tyvärr närmast oundvikliga och lär bestå under överskådlig framtid.
Vi skulle förstås kunna acceptera detta, och sänka Europas militära ambitioner till att kunna bidra med mindre enheter till operationer ledda av amerikanerna. Men det rimmar illa med Europasamarbetets målsättning att vara en ”kraft för det goda i världen”, och skulle låsa oss vid amerikanernas utrikespolitiska prioriteringar, som alltså riskerar att i allt större utsträckning skilja sig från det som direkt berör Europa.
I stället för att ge upp borde Europas länder försöka anpassa sig till de förändrade ekonomiska ramarna och söka nya metoder för att vidmakthålla förmågorna, skriver som den säkerhetspoli-tiske forskaren Bastian Giegerich vid International Institute for Strategic Studies i institutets tidskrift Survival (4/10). Den mest framkomliga vägen för detta vore kraftigt ökat europeiskt samarbete.
Det är inte någon europeisk armé Giegerich vill ha. Däremot konstaterar han att 76 procent av alla försvarsinvesteringar i EU:s medlemsstater 2008 skedde i nationella program utan gränsöverskridande samverkan. Ser man bara på forskning och teknikutveckling ökar siffran till 82 procent. Och i de fall då man faktiskt har samordnat inköp eller framtagande av ny materiel har kostnader och tidsramar skenat till följd av alltför många önskemål om nationella variationer i utrustningen. Värdet av samarbete har således reducerats väsentligt.
Det finns förvisso stora behov av förändringar i de flesta europeiska försvarsmakter. Dessa är fortfarande ofta uppbyggda kring massarméer som mest finns på pappret, och som aldrig skulle kunna sättas in utanför landets gränser. Problemet är att förändringarna sker med mer retorik än substans, samtidigt som anslagen sjunker och ambitionerna består. Ska de europeiska länderna ha någon möjlighet att göra skillnad ens i vårt närområde i framtiden krävs en förändrad mentalitet: mindre nationell prestige och mer samarbete. Det är inte en fråga om ideologi. Den krassa verkligheten gör det helt enkelt oundvikligt.
