Det finns eviga frågor som Har livet en mening? och Existerar intet?. Och så finns eviga svar. Som Hillevi Engströms idoga försvar av Arbetsförmedlingen (AF) tillika ovilja att reformera den illa fungerande marknaden för arbetsförmedlande är svår att begripa. Allmänhetens förtroende för AF är lika lågt som förmedlandet och detta till trots tilldelas AF årligen mer pengar än man lyckas göra av med.

Arbetsförmedlingens uppdrag är att ”effektivt föra samman den som söker arbete med den som söker arbetskraft” och att ”prioritera dem som befinner sig långt ifrån arbetsmarknaden”.

2009 fick 8 procent av de arbetssökande i åldersgruppen under 25 år hjälp av Arbetsförmedlingen. För samma år visar beräkningar att snittkostnaden per förmedlat jobb var 64000 kronor och att AF förmedlar knappt ett jobb per förmedlare och månad.

Nyligen tog AF själv hjälp av bemanningsföretaget Proffice för att förmedla de egna cheftjänsterna.

Kritiken av Arbetsförmedlingen är inte längre bara att betrakta som illvillig propaganda från Svenskt Näringsliv – Socialdemokraternas Ylva Johansson har också efterfrågat mer pang för arbetsförmedlarpengarna. I SVT (19/9) understryker hon att medel ska tilldelas efter hur många jobb som förmedlas och att privata aktörer kan bidra där Arbetsförmedlingen misslyckas idag.

Johansson nämner Australien som ett gott exempel. Där anslås pengar i relation till förmedlade jobb och fria aktörer har etableringsrätt. Många av dessa har utvecklat expertis exempelvis på att förmedla jobb till dem som står allra längst från arbetsmarknaden. Och det går bra. Betydligt bättre än för svenska Arbetsförmedlingen.

Men skam den som ger sig. Moderaterna vägrar och allianskollegerna står häpna utan att helt förstå det statsbärande partiets hang-up. ”...det är märkligt att valfriheten och konkurrensutsättningen är så viktig på andra områden men inte just för att matcha ihop jobben med de arbetssökande” säger Annika Qarlsson (C).

FP och KD sägs vara positiva. Det innebär faktiskt att det finns en majoritet i riksdagen för tankarna på en reform. Varför Moderaterna ska envisas med att gå denna liberaliseringsvilliga majoritet emot är en gåta. Men ännu är inte för sent att tänka om.