Kvittojournalistikens säsong är igång, och det med besked. Avslöjandena om myndigheter som ägnat sig åt excesser för skattepengar avlöser varandra. I grund och botten är granskningarna välkomna. Staten lever på våra pengar och har en skyldighet att använda dem med största respekt för oss som betalar.

Men vi väntar ännu på granskningar som borrar djupare. De stora representationsnotorna utgör trots allt bara en bråkdel av de granskade myndigheternas totala budgetar.

Dignande bord och dyra restaurangnotor gör sig bra i avslöjande artiklar och rubriker. Frågan om huruvida myndigheter också sysslar med rent onödiga projekt inom ramen för det dagliga och synliga arbetet kan ta längre tid att sätta sig in i. Den huvudsakliga verksamheten kan vara svårare att granska, men likafullt är det en ännu viktigare uppgift.

Kanske startade SvD en nödvändig trend igår då man granskade Tillväxtverkets satsning på kvinnligt företagande. Ingen vet vilken effekt den faktiskt har haft, trots att verksamheten har pågått i fem år och kostat skattebetalarna hundratals miljoner. Visst är verkets representation upprörande, men kanske finns ännu värre slöseri i den reguljära verksamheten. Ingen vet.

I Sveriges rika myndighetsflora är Tillväxtverket inte den enda myndigheten vars mål är svåra att utvärdera. Det råder inte brist på myndigheter med vaga eller märkliga arbetsuppgifter. Kort sagt finns det mycket att gräva i.

I upprördheten över dyra notor måste man också minnas att sociala sammankomster behövs i stora organisationer. Det blir roligare att gå till jobbet om man åtminstone känner sina kollegor lite, och middagar för de anställda är en väg att skapa bättre sammanhållning på arbetsplatsen.

Både igår och iförrgår hade Aftonbladet stora uppslag om en medarbetardag som Näringsdepartementet ordnade förra året. Det är allvarligt att dagen kantats av överdriven lyx, och dessutom bokförts felaktigt, men exempelvis julbord för 500 kronor per person är ingen anmärkningsvärd kostnad.

Nyckeln är, som så ofta annars, proportioner. De myndigheter, verk och andra organ som arbetar för skattepengar måste helt enkelt utgå från vad som är rimligt.

Fruktkorgar måste inte vara internrepresentationens högsta gräns, men instinktivt borde varje människa begripa att Nobelmiddagsliknande fester i Blå hallen (likt det 15-årsjubileum Stiftelsen för strategisk forskning ordnade) inte bör förekomma.

Det är oroande att den instinkten uppenbarligen så ofta saknas. Kanske har det att göra med den osunda attityd till skattepengar som ofta finns i Sverige. Till exempel anklagas politiker som vill sänka skatter ibland för att vilja ”ta från det allmänna”. Som om skattepengar är någonting som plötsligt bara uppstår i statskassan. Egentligen är det ju vi alla som har tjänat pengarna från början.

Det borde vara en självklarhet för festplanerande tjänstemän och generaldirektörer att hela tiden minnas vilka deras uppdragsgivare är. Det gäller också de politiker som bestämmer över myndigheternas vara eller icke vara.