Kolumn | Rätt till heltid?
I slutet av förra året presenterade en statlig utredning ett förslag till ny lagstiftning om att alla anställningar på arbetsmarknaden som huvudregel alltid ska vara heltidsanställningar. Förslaget, som kallas för ”rätt till heltid” och har applåderats av arbetslivsminister Hans Karlsson, är bara det senaste i raden av åtgärder som i verkligheten försvårar för företag - främst inom den växande tjänste - och servicesektorn - att anställa.
Det finns de som säger att ideologierna är döda eller att de i alla fall inte spelar så stor roll för politiken i dag. Men förslaget till tvingande heltidsanställningar har inget annat än med ideologi att göra. Bara beteckningen ”rätt till” är hundraprocentigt avslöjande.

En bärande socialistisk och vänsterideologisk föreställning är nämligen den att det finns något som heter ”rätten till arbete”, ”rätten till bostad” och så vidare - i vissa sammanhang sammanfört under samlingsbeteckningen ”sociala rättigheter” och konkretiserad i nästan
varje lagparagraf, varje skattesats och varje bidragskrona i den svenska välfärdsstaten.
I verkligheten finns det ingen levande person som har ”rätt” till ett arbete. Framför allt därför att en sådan rättighet - för att den inte ska vara ett slag i luften, en floskel att mata de allt glesare massorna av avlönade fack- och s-funktionärer i första maj-tågen med - kräver att någon annan har en skyldighet att anställa. Men vem har egentligen det? Vad händer när någon inte får sin ”rätt” till arbete tillgodosedd? Vem ska kastas i finkan eller betala böter?

Svaret är givetvis att i ett fritt, civiliserat samhälle finns det ingen som har skyldighet att tillhandahålla en arbetsplats eller ett månatligt lönekuvert åt någon annan. I en fri ekonomi är arbete något som uppstår när vissa förutsättningar kan uppfyllas, i form av behov av en produkt eller tjänst, en entreprenör som ser hur behov kan bli efterfrågan och av ett företag där någon riskerar privat kapital för att kunna göra en vinst. Då uppstår arbeten.
Denna kedja av förutsättningar kan på olika sätt försvåras eller förstöras, genom främst varje ny skatt eller ny regel om hur arbete måste utföras.

Det är vad som stegvis skett i Sverige under flera decennier. När ”rätten till arbete” upphöjts till politisk norm, har staten genast satt igång att bestämma hur arbeten får utföras och inte, samt överlåtit till karteller (det vill säga facket) att bestämma till vilka löner. I kombination med ett stigande skattetryck för att kunna finansiera bidragsförsörjning åt alla som inte kan arbeta, när arbeten blir dyrare och svårare att skapa, föder detta en ond cirkel med allt färre jobb, trots akut behov av motsatsen. Och i mitten av den cirkeln står de socialdemokratiska politikerna - med synen på arbete som en rättighet och företag som automatiska anställningsmaskiner - fyllda av idéer om att fortsätta på den inslagna vägen. Säg att det är en mardröm, någon!