Stoppa Matchens demonstrationsdeltagare hinner inte ens marschera ända fram till målet. Av programpunkterna – tal och musikframträdanden – återstår åtskilligt. Blott halvvägs in i evenemanget haglar gatsten, raketer och slangbomber till den grad att polis känner sig nödgad att dra vapen. Det tar med andra ord ungefär en timme från avmarsch innan våldet börjar. I den ”fredliga” manifestationen.
Detta är knappast ägnat att förvåna i ett evenemang som tillåtit deltagande från de autonoma våldsromantiska extremvänstermiljöerna. I samförstånd byggde de olika grupperingarna upp kampanjapparaten, för att sedan delas men arbeta parallellt. Den ena grenen med löfte om en fredlig demonstration, den andra med motsatsen. Denna relation, som följer ett länge etablerat mönster, beskrev ledarsidan i fredags ( De kan inte dölja sin väpnade gren ). På extremvänsterns forum Socialism.nu bekräftas sambandet. Man skriver att ledarsidan ”har ju rätt: militans kan inte existera i ett vakuum, utan måste ha ett bredare sammanhang för att inte totalt isoleras eller mosas”.
Så här är det. Våldsverkarna får sin legitimitet via den inramning som de ”fredliga” demonstranterna erbjuder. Utan ansikten som Vänsterpartiledaren Lars Ohly, förre Miljöpartiledaren Per Gahrton och SSU-ordföranden Jytte Guteland, så förlorar militansen sitt politiska sammanhang, och blir till rent och skärt våld.
Det här är tydligt för alla. Det var därför Stoppa Matchen inte drog till sig ens hälften så mycket människor som planerat. Folk vill inte låna sig till våldet. Människor som har helt vettiga skäl att irriteras på Israels invasion i Gaza insåg att den här demonstrationen inget var för dem. Inte minst för att medierna har rapporterat omfattande om de våldsbenägna grupper som ämnade delta och att dessa var beredda att stoppa matchen ”till vilket pris som helst”.
Alla vet vi att Ohly och de andra vänsterföreträdarna som deltog är intelligenta varelser. Vi vet tex, att när de slår upp Sydsvenska Dagbladet på lördagmorgonen och läser en intervju med två anonyma proffsdemonstranter som kallar sig ”Andreas” och ”Gudrun” så begriper de att pseudonymerna är hämtade från de mer kända RAF-förebilderna Baader och Ensslin. Ett garv, visst. Men vi vet att de vet att det blir våld.
Trots alla tecken väljer de att delta i den ”fredliga” demonstrationen. Ändå, när det planerade våldet bryter ut, så säger de ”fredliga” att de är besvikna, att deltagarna ju hade lovat att inte bråka, att en överenskommelse är bruten, och allt det där som alltid sägs efter demonstrationer som mer eller mindre planenligt urartat till kravaller.
Men inga ursäkter duger. Det högst medvetna deltagandet i denna demonstration kan bara tolkas som ett erkännande av våldet.
Det finns en logik. Precis som våldsverkarna erkänner att de behöver den politiska inramningen, så finns det en vänster som anser sig behöva våldsverkarna för att sätta tryck bakom sin politik.
Det är ett sorgligt genombrott för Ohly att han nu deltar helt öppet och skamlöst i detta våldsbejakande spel. Frågan är varför han väljer gatuvåldet just i kampen mot Israel.
