Allting var med. Mona Sahlin både tog sin rörelse i örat och peppade den ömt. Hon pratade om kärnkraft och Tage Danielsson, hon brann för Mellanöstern och Nordafrika och gav en släng åt Carl Bildt. Hon pratade om sociala medier, om klyftor och om diskriminering. Hon sade något elakt om Fredrik Reinfeldt och något självtillräckligt om sitt ”förhållande” till Sverigedemokraterna. Hon betonade kvinnors rättigheter och citerade Håkan Hellström.
Hon sade också att Moderaterna ”lastar av väljarna samhällsproblemen”. Nu kanske du som läser tror att det är en bra sak, men Sahlins poäng var den motsatta. Att lasta av väljarna samhällsproblem är dåligt ty då tar man ifrån dem möjligheten att drömma om något bättre. Så ska inte S göra, menade Sahlin. S ska sätta ord på sådant som gated communities, fördomar och sortering, för ”det går att göra skillnad!”
Det är faktiskt imponerande att höra just Sahlin yppa de orden. Det tyder på en enorm tilltro till politikens kraft, en tro som finns där trots att Sahlin knappast är den S-ledare som kan påstås ha upplevt dessa möjligheter som mest. Hennes tid som partiledare skulle göra vem som helst desillusionerad rörande möjligheten att göra skillnad – med tanke på hur oerhört begränsat mandat rörelsen gav henne.
Något politiskt sprängstoff fanns inte i talet och något sådant var heller inte väntat. Ett nedtonat och klassiskt tal ägnat att bereda vägen för en efterträdare var så att säga beställt – och levererades, komplett med lyckönskningar och skämtsamma varningar till Juholt, som även fick löfte om fri rådgivning hos både Sahlin, Göran Persson och Ingvar Carlsson vid behov. Nåja. Med tanke på att den nu nyvalde partiordföranden Håkan Juholt redan har rykte om sig att överträffa Reinfeldt på området ensamvarg kan nog alla tre vara lugna för att det inte lär bli många samtal.
Störst applåder fick Sahlin när hon förmanade partiet:
”Jag vill aldrig mer höra några partivänner säga om någon annan att det där är inte en riktig socialdemokrat”, sade hon och slog fast att ”det finns inte höger- och vänsterfalanger i vårt parti”.
Det där har jag hört upprepas många gånger på sistone. Ett skäl är förstås att rörelsen är igång med ”Operation sluta leden”. Nu ska alla vara förväntansfulla kamrater som älskar Sahlin när hon går liksom de älskar Juholt när han kommer. Inga intriger har ägt rum och alla går i samma mittfåra, hand i hand.
Jag undrar vad värdet är i att upprepa denna osanning? Det är väl fullständigt självklart att det finns falanger i ett parti så stort som S? Precis som det finns nya och gamla moderater. Vad är nyttan med att förneka eller dölja något så naturligt som vore det en partiets smutsiga hemlighet?
Men okej, visst. Alla är eniga och det går att göra skillnad.
Idag ska Håkan Juholt berätta hur man gör.
