På väg tillbaka efter lunch går jag förbi Norra Bantorget och tittar upp mot LO:s högkvarter. Jag kommer att tänka på Wien.

Nej, inte därför att jag får se ombudsmän dansa och le. Men därför att såväl LO-borgen som Hofburg uttrycker storslagna ambitioner som man inte längre förmår leva upp till. Wien är numera huvudstad i den modesta republiken Österrike istället för den väldiga dubbelmonarkin Österrike-Ungern.

LO har krympt från att ha en huvudroll i det korporativa folkhemmet till att vara en intresseorganisation bland många andra. LO och Wien har tappat makten över varsitt imperium, men bara LO har fantomsmärtor i sitt.

I maj nästa år är det kongress. Wanja Lundby-Wedin avgår efter mer än elva år som ordförande och ska få en efterträdare. Varken Lundby-Wedin eller LO har gjort mycket till avtryck i offentligheten under senare år och det finns de som hoppas på en storartad nytändning för organisationen under nytt och modernare ledarskap. Och visst kan det gå bättre med någon i spetsen som inte bär på det tunga arvet efter AMF-affären och andra motgångar, men man bör ändå ha förväntningarna lagom högt ställda.

Att LO skulle återta den ställning man hade under sin glansperiod är ungefär lika sannolikt som att huset Habsburg ska återvända till Hofburg och Österrike återta kontrollen över Böhmen, Galizien och Dalmatien.

LO:s försvagade ställning har andra och långt mer djupgående orsaker än enskilda ledares misstag. Den bottnar i ett samspel mellan strukturella samhällsförändringar och värderingsförändringar, som gör att man tappar medlemmar och legitimitet. I grunden handlar det om att arbetslivet organiseras i mindre enheter och består av mer individuellt utformade arbetsuppgifter, samtidigt som sambandet mellan yrkesroll och politisk åsikt tunnas ut. Allt fler känner sig allt mindre bekväma med att deras fack tar dem för givna på valdagen och gör kontroversiella uttalanden i deras namn.

På rätt kort tid har LO tappat mer än en halv miljon medlemmar. Enligt SCB:s stora novembermätning sympatiserar numera mindre än hälften av dem med S. En krympande medlemskrets blir alltmer politiskt heterogen. Om inte detta får konsekvenser för strategier och allianser, och det ganska snart, väntar ökenvandringen.

LO-SAP-symbiosen bygger på att Sverige styrs av socialdemokratin med borgerliga regeringar som på sin höjd tillfälliga mellanspel. Umgänget mellan en borgerlig statsminister och en LO-bas, som med självklarhet sitter i det största oppositionspartiets verkställande utskott, blir aldrig riktigt otvunget och förtroendefullt.

En bättre ordning är möjlig. LO har blivit mindre men är fortfarande mycket stor, och det är viktigt för Sverige att denna stora organisation spelar en konstruktiv roll i debatten om arbete, produktion och konkurrenskraft. Den av ordförandekandidaterna Karl-Petter Thorwaldsson, Tobias Baudin och Per Bardh (?) som drar längsta strået står inför väldiga utmaningar i att utveckla LO:s nya roll och profil.

En första blir att inse att den storslagna historien är just historia. Det kan låta dystert men behöver inte vara så dumt. Det är ganska behagligt i Wien.