Ali Abdulemam kom inte som planerat till Oslo Freedom Forum. Inbjudan att komma till det som har kallats frihetens motsvarighet till ekonomernas Davos uppskattades inte av diktaturen. Ingen vet var han är. Kanske journalisten och bloggaren från Bahrain har plockats upp av regimen, kanske har han gått under jorden för att undvika vågen av repression. Den arabiska våren har ju kommit också till Bahrain.

I Oslo är det på gränsen till ”tropesommar” och på paradgatan Karl Johan blommar Osloborna. Då skulle det kunna tyckas lätt absurt att ägna tre dagar åt diktatur och förtryck, men Oslo Freedom Forum är inte depressivt lagt.

Initiativtagaren Thor Halvorssen talade i sitt öppningstal om det civila samhällets betydelse och det faktum att enskilda människor kan, som det numera heter, göra skillnad. Det inspirerar och inger hopp. Det är inte kört.

Abdulemam är ett exempel på att kampen för frihet och demokrati har ett pris för dem som ger sig i kast med den. På Oslo Freedom Forum finns många fler. Några verkar i exil, andra fortsätter hemmavid. Det är rätt fantastiskt att i ena stunden hamna i samtal med en modig och oppositionell journalist från Malawi och i nästa ögonblick diskutera förtrycket i Belarus med journalisten Zhanna Litvina.

Men Oslo Freedom Forum är förstås mer än mingel. Vid en av gårdagens sessioner försökte man bena ut diktaturens anatomi. Poängen var att visa att den existerar i olika former men att de i grunden ser likadana ut: frihet och demokrati saknas. Burmas diktatur har gått till charmoffensiv utomlands, men bakom kulisserna förblir förtrycket lika hårt. Skrapar man på ytan hos ett hyggligt öppet Marocko blir bilden betydligt mörkare.

Men vad gäller Nordkorea hyses inga illusioner. Där finns inga dissidenter, inga oppositionsledare och inget internet. Däremot svält. I isolering härskar regimen utifrån lögnen om att Nordkorea är ett stort land.

Genom jämförande studier av hur diktaturer har fallit samman, betonade ekonomen George Ayittey att det går att formulera strategier för demokratisk förändring i Afrika, kontinenten med flesta diktatorer per capita. Inte minst viktig är den roll som fria medier spelar.

Förändring kan också vara dåligt. Ett skäl, framhåller Alejandro Toledo, till att han inte omvaldes vid presidentvalet i Peru är att medierna inte fungerade i verklig frihet. I andra valomgången, som äger rum om några veckor, är det istället stor risk att dottern till den tidigare presidenten Fujimori kommer att väljas. Fujimori blev utsparkad och dömdes till 25 års fängelse bland annat för brott mot de mänskliga rättigheterna. Det kan bli en seger för den djupa staten, som Toledo inte klarade av att bryta upp under sin annars framgångsrika tid som president, tänker jag. Och funderar vidare på hur våren ska utvecklas i länder som Tunisien och Egypten.

Om Toledo är bitter? Nej, han åker inte tillbaka till sin professur vid Stanford utan stannar för att kämpa vidare. Det är helt i andan hos Oslo Freedom Forum.