Av någon anledning lockar utställare och seminarier som erbjuder friktionsytor mest. Bokmässan som plats för bildade och bildande rymmer åtskilliga sådana, och Ingrid Elams intervju med Jan Stolpe om hans översättning av Montaignes Essäer blev det perfekta seminariet att ha som utgångspunkt. Där blev det uppenbart varför konsensus avskräcker och motstånd lockar.

Stolpe berättade om en Montaigne som blev uttråkad av enighet och ständigt ifrågasatte de allmänt vedertagna sanningarna. Han ville hellre skriva in ett ”sannolikt” än ett ”sanningen” i sina texter. Hans skeptiska förhållningssätt var, som Ingrid Elam uttryckte det, ”typiskt intellektuellt” och är så än i dag.

Montaignes Essäer översätts ibland slarvigt till ”försök”, men Stolpe förklarade att de är betydligt mer än så. De speglar Montaignes intellektuella utveckling, där han prövar sina egna idéer och erfarenheter mot de klassiska tänkarnas. Och de klassiska tänkarnas mot sina egna.

Här finns inspiration att hämta och bokmässan ger goda möjligheter att omsätta den i praktiken. På mässan får var och en rika chanser att prova egna erfarenheter och uppfattningar mot andras. Sannolikt blir det mest fruktbart för den som, liksom Montaigne, utgår från en tydlig egen värdegrund.

Vid ett annat seminarium berättade den liberale idéhistorikern och författaren Johan Norberg om intelligens. Efter sina studier av modern intelligensforskning kan han leverera (ännu) en hoppfull bok. Logiskt tänkande och intelligens kan övas upp. Det stämmer dessutom att vi blir allt mer intelligenta, sannolikt tack vara ökad stimulans och bättre möjligheter för allt fler att pröva sina tankar mot sådana som redan tänkts av andra.

Vi har med oss gåvor från födseln men bland dessa finns också förmågan att växa intellektuellt. Det kräver dock träning och uppmuntran. Enhetsskolan var ingen fullträff, varken för dem med särskild begåvning eller för dem med behov av extra hjälp. Alla skulle puttas in i samma fålla, likställas och jämnas ut.

Vi läser och bildar oss för vår egen utvecklings skull. Den gamla bildningsrörelsen kan beskrivas som ett i någon mening kollektivt projekt, men ytterst handlade den om vars och ens möjlighet att vidga sina referensramar och stärka sin förmåga till självständigt tänkande.

I motsats till samtidens favoritperspektiv, där framsteg ständigt motiveras med att Sverige ska stå sig i den internationella konkurrensen, framhöll Norberg att exempelvis elitklasser är till för dem som går där. De är till för att fler människor ska få förverkliga sin potential.

För att ånyo tala med Montaigne: den viktigaste utvecklingen sker genom det egna prövandet.